Ångesten över blomfröerna

Jag har en långsiktig önskan om att göra min trädgård värdefullare för insekter. Jag har också en ångestläggning.

Bland de blommor jag vill ha mer av finns olika arter av vädd. Både för att de är viktiga för många insekter och för att de är vackra. Jag har införskaffat fröer från olika håll: mamma har samlat i sin ursprungliga hembygd, jag har samlad vid vägkanten en bit bort här i min nuvarande hemtrakt, och jag har köpt fröer från Drakängen bort i östra Skåne. Utöver det har jag också haft köpta fröer av liten blåklocka och blåeld samt självsamlade fröer av vänderot, alltsammans växter jag också vill ha (mer) av i min trädgård.

I naturen faller fröer ner från blomstjälken när de är mogna. De landar där de landar, och är det på mark av det slag där de trivs så kommer en viss andel av dem att gro och växa till nya plantör. Det är en strategi som generellt sett funkar, vilket går att se både i naturen och i min trädgård.

I odlingsråd på fröpåsar från vanliga fröfirmor däremot, där ser det annorlunda ut. Där är det sådjup och radavstånd och täck fröerna med perlit. När man läser på fröpåsar känns det ibland obegripligt att växter alls kan klara av att fröså sig i naturen.

Jag fattar att en hel massa av fröerna i naturen inte kommer att gro. Att många av dem hamnar på ställen där de inte får kontakt med jord eller sand eller där det inte finns tillräckligt med vatten.→ Läs resten av inlägget!

Äta ogräs är ganska tråkigt utan smör

”Du kan äta det istället.”

Kommentarer av den typen är vanliga i en del grupper, när någon beklagar sig över exempelvis kirskål eller svinmålla, alltså några av våra vanligaste ogräs.

Det är förstås helt sant. Både kirskål och svinmålla är fullt ätliga. En del tycker det är jättegott, andra inte.

Jag har kopiösa mängder kirskål. Det mesta av den växer tack och lov på ställen där den inte är till något besvär (alltså inte i trädgårdslandet eller blomrabatterna). Om jag ville skulle jag alltså kunna leva på kirskål. Bortsett från att jag inte skulle kunna det, eftersom det förstås inte blir en fullvärdig kost. Och ja, jag har provat att tillaga kirskål, stuvad och i paj om jag minns rätt. Det går att äta, men det finns betydligt godare gröna blad.

Väldigt många saker går att äta, och de allra flesta saker går att göra godare på ett enkelt sätt: med smör, grädde eller annat gott fett samt lite salt. I kristider kommer det inte att vara de slumpmässiga ogräsen eller tråkiga grönsakerna som kommer att vara en bristvara (i alla fall inte hos den som har trädgård) utan smöret (eller olivoljan eller rapsoljan eller vad man nu vill använda). Jag har ingen egen ko och odlar alldeles för lite av lämpliga oljeväxter (vissa år kanske jag kan få ihop lite solrosolja?).

📖

Jag rotade i min väska och plockade fram sakerna jag köpt med mig till henne från Vanese: en stor påse grovt salt och ett halvt kilo smör, invirat i flera lager linneduk.→ Läs resten av inlägget!

Tankar i en sparrisrad

När min man fyllde 40 år fick han en sparrisrad av mig och barnen. 10 sparrisplantor som vi skulle gräva ner enligt konstens alla regler.

Fast vi planterade inte sparrisraden förrän kommande år, för min man fyllde år i augusti, och sparrisrötter säljs på våren. I maj 2013 kom sparrisplantorna slutligen på plats.

Första året ska man helst bara skrda någon enstaka sparris och mestadels låta sparrisen etablera sig. Sedan kan man ta lite mer för vart år. Efter tre år kan man skörda fullt ut, vilket innebär att man skördar all sparris som kommer upp fram till midsommar (sedan ska man alltid låta den vara).

Sparrisen tittar upp någon gång i april, men det är först i början av maj den vuxit sig så hög att det är dags att skörda.

Våren 2016 var det tre år sedan min mans sparrisrad planterades. Den 2 maj 2016 dog min man, 43 år och 9 månader gammal.

En välvårdad sparrisrad kan leva och ge god skörd i flera decennier. Vår sparrisrad är inte välvårdad. Det är svårt att hinna med att ta hand om en trädgård på nästan 2000 kvadratmeter som ensamstående mamma i en tillvaro där andra bekymmer alltid behöver lösas först.

Vi hade drömmar om en prunkande trädgård, med välfyllt trädgårdsland, en örtagård full med spännande växter, och en matkällare full med egen saft och sylt. Istället hann vi aldrig klippa häckarna färdigt ens en gång per säsong. Barnen och husrenoveringen tog all tiden. Sedan började barnen bli större, och vi skulle få tid, men då fick min man obotlig cancer.→ Läs resten av inlägget!