Etikett: ord

Okategoriserade

Banal

Banal. Det hör till det man helst inte vill vara, och man vill inte att det man skriver ska klassas som banalt.

Ordet banal i Svenska akademins ordbok.

Och samtidigt som den förklarande texten i SAOB nämner ord som alldaglig och intresselös, så förknippar jag snarast ordet banal med något som innehåller lite för mycket, exempelvis av känslor, eller något baserat på en klassisk typ av berättelse, som någon saga, full av klassiska element avsedda just att väcka känslor. Eller som en tv-såpa med nya avsnitt varje dag, där alla ständigt pendlar mellan känslornas ytterligheter.

Är man rädd att klassas som banal blir det lätt att man håller tillbaka på allt som skulle kunna uppfattas så. Och då är risken att det istället blir tråkigt av den anledningen.

Det knepiga är ju alltid balansgången. Om något går hem hos många så har det ju uppenbarligen något många uppskattar. Känslor är viktiga och ska inte fösas undan. Det viktiga är att hitta nyanserna, vinklingarna och greppen som gör att den banala berättelsen samtidigt blir unik. Kombinera det allmänmänskliga med det som är just ditt. Alternativet är ju att vara svår och otillgänglig, nåt som bara en liten skara orkar läsa.

Tar vi bort allt som någon kan klassa som banalt tror jag helt enkelt våra berättelser blir ganska ointressanta.

💕

Hur ser du på det banala? Läser eller skriver du banalt?→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Matta och tofflor

trasmatta
tofflor

Den första bilden visar en matta. Den andra visar ett par tofflor. Båda delar självklarheter sedan tidig barndom för mig.

Okej, på den lokala dialekten sa man snarast ”tollor”, i alla fall de som pratade lite bredare. Men ändå.

Och jag visste ju, åtminstone med tiden, att man kunde förtydliga och specificera. Trasmatta. Trätofflor. Och parallellt med det förstod jag att det fanns andra varianter. Som heltäckningsmattor, som försvann allt mer och som ju egentligen inte riktigt var mattor, snarast golv.

En matta var i grundutförande en trasmatta. Tofflor var i grunden trätofflor.

Jag är osäker på när det föll på plats att det som var självklart för mig inte var det för andra. Kanske hade jag hunnit bli vuxen?

Vi har alla våra egna referensramar. Och vem som har ”fel” eller ”rätt” är egentligen inte så viktigt i sådana här fall (även om en del kan ha ständigt pågående ”bråk” om vad som är ”rätt” ordning på en ost- och marmeladmacka). Men när vi ska kommunicera med andra behöver vi vara medvetna om att det som är självklart för oss själva inte behöver vara det för andra. Vi behöver ha ett intresse för att våra självklarheter kan skilja sig åt. Annars kommer vi att prata om varandra, missförstå varandra och bli arga. Den som utformar en blankett eller en informationstext behöver tänka igenom vad det finns för öppningar för missförstånd.

Vi som skriver skönlitterärt behöver också förhålla oss till det här. Uppfattar alla läsare samma sak när jag beskriver en miljö eller gestaltar någons reaktion?→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Vem är egentligen författare?

Frågan kommer upp med jämna mellanrum, av nya osäkra författare på väg att ge ut första boken eller som skriver på sitt första manus. Eller från författare som redan gett ut flera böcker men som ändå är rädda att kliva ut på minerat område.

Jag själv hör också till skaran som tvekat. Visst, när det var klart att mina tre böcker skulle bli utgivna så skapade jag en facebooksida där jag benämnde mig författare (och senare motsvarande instagramkonto), men jag kände ändå tveksamhet att använda ordet. När jag nämner mina böcker i andra sammanhang använder jag ofta andra sätt att uttrycka mig för att slippa undan, vilket blev extra tydligt i ett brödjobbsammanhang, där en kollega med rejält tryck påpekade nåt i stil med “Säg som det är, Sanne: du är FÖRFATTARE”.

Ändå har jag nyligen läst kommentarer från andra författare som menar att författare som ger ut på hybridförlag gör vad som helst (dvs ger ut på hybridförlag) för att få lov att kalla sig författare. Som att det skulle vara därför vi gör det. Ganska märklig inställning från de man tror sig dela ett gemensamt intresse för skrivande med.

Jag drar mig till minnes en diskussion på twitter för vid det här laget rätt många år sedan, när mina manus ännu hade en bra bit kvar innan det ens var aktuellt att börja fundera på att skicka dem till förlag eller överväga utgivning. På twitter fanns på den tiden trevliga diskussioner mellan bokskrivande personer. När jag undrade vem som fick kalla sig författare så var de utgivna författarna mycket tydliga i att jag också var författare.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Ordet vi

”Vi.”
Vem ingår egentligen i vi?

När jag berättar saker ur mitt vuxna liv så börjar de ofta med en mening som innehåller ordet ”vi”. I det vi:et ingår jag och min pojkvän, som blev min sambo, som blev min man. Vi träffades. Vi köpte ett hus. Vi planterade saker i trädgården. Vi renoverade och förbättrade huset. Vi var på fokmusikfestival.

Det var han och jag som var det grundläggande vi:et.

Familjen utvidgades efterhand med två barn, som blev en del av vi:et för vissa sammanhang, men inte för alla. Det var inte barnen som gjorde saker på det sättet utan vi vuxna, stommen.

Sen dog min man. Och mitt vi blev väldigt vilset.

I vardagen, det dagliga nuet, var det plötsligt JAG i så många situationer. Ja, barnen var en del av vi:et, men inte alls på samma sätt. Det var jag som fick tillvaron att gå runt, löste de praktiska sakerna, fortsatte renoveringen, gick på möten med skolan, och så vidare.

Med tiden blev barnen större. Numera är den äldste formellt vuxen. I allt fler situationer är det konkret så att de är en del av vi:et på ett sätt som mer påminner om det ursprungliga grundläggande vi:et. Och ändå inte.

Om jag berättar om mitt vuxna liv så vacklar jag. Jag börjar i ett vi, som bitvis, för en viss period glider över i ett jag, för att sedan falddra fram och tillbaka mellan jag och vi. Och samtidigt som jag berättar så pågår konstant analysen i mitt huvud, av det jag säger, och funderingar på hur mottagaren uppfattar det.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Furthermore

Jag sitter och läser en tung text från EU. Och funderar på helt andra saker än textens innehåll.

Vissa ord har en tendens att i mitt medvetande för evigt förknippas med ett visst sammanhang eller en viss person.

Som ordet ”furthermore”. Jag kan inte läsa det ordet utan att höra Snape, gestaltad av Alan Rickman, i Harry Potter and the Deathly Hallows:

”It has come to my attention earlier this evening, Harry Potter was sighted in Hogsmeade. Now, should anyone, student or staff, attempt to aid Mr. Potter, they will be punished in a manner consistent with the severity of their transgression. Furthermore, any person found to have knowledge of these events who fails to come forward will be treated as equally guilty. Now then … if anyone in here has any knowledge of Mr. Potter’s movements this evening I invite them to step forward … now.”

Har du några ord som funkar på det sättet, där du hör en viss röst eller hamnar i en viss bok eller film eller sammanhang bara du träffar på ordet?→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Om ordet snippa

Så vad står det egentligen i ordböckerna?

I SAOL (Svenska Akademiens ordlista) från 2015:
snippa substantiv ~n snippor
• ⟨vard.⟩ kvinnans köns­organ

I SO (Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien) från 2021:
snippa snippan snippor
substantiv
snipp`a
● var­dagligt det yttre kvinnliga köns­organet

SAOL är väl för övrigt den ordbok man kan förvänta sig att folk i allmänhet har tillgång till.

Men de där paragrafryttarna har rotat fram Svensk ordbok för att kunna motivera sin märkliga tolkning av ordet snippa – en tolkning som inte stämmer med hur folk i allmänhet använder ordet.

Svensk ordbok gör samtidigt också kopplingen till ordet snopp. Och vilken vettig människa som helst borde antingen veta eller kunna räkna ut att för en tioåring så är det så orden används:
Snopp och snippa är varandras motsvarigheter. Det är ord som inkluderar ”alltsammans”.

När ett barn går till läkaren för ”ont i magen” så kan det onda sitta på en mängd olika ställen. Det vet läkaren.

En tioåring ska inte behöva fundera över mer exakta definitioner, över vad som inkluderas i de vanliga orden som huvud, ben, mage, snopp eller snippa.

En tioåring som blivit utsatt för övergrepp av något slag gör en prestation bara genom att ens kunna uttrycka detta. Och ordet snippa är ett mycket tydligt ord i detta sammanhang.→ Läs resten av inlägget!