En pappa till: Kungen av Illidien

Det finns fler pappor än Meltas* i mina böcker. En av dem är pappa till Dainas, och han dyker för första gången upp i andra boken Knutar och band (åtminstone är det först då han syns som enskild person, inte bara som en i mängden).

Vi får aldrig veta vad han heter. Han är kung av Illidien, och jag tror nog inte att han skulle tycka att någon borde använda förnamn om honom, mer än möjligen hans fru.

Illidien är ett av många länder som kejsar Aygwidon på olika sätt gett sig på. Hur det hanterades berättar Dainas i bilden nedan. (Nedkortad version av en längre dialog med Ailsa.) Man kan uppfatta det som att hans barn är i fokus.

Andra bilden visar den sida av honom som Ailsa får träffa på, och som den vid det här laget vuxne Dainas har att hantera: den pinsamma pappan. Han som ställer pinsamma och lite för långtgående frågor till en långväga gäst. Han som kommer med märkliga antydningar som samtidigt är så väl uttryckta att man inte riktigt kan ifrågasätta dem, för att det inte går att veta säkert om det är klumpighet, omedvetenhet, eller mycket avsiktliga pikar. Och han har definitivt ingen tilltro till tonårstjejers förmåga att åstadkomma viktiga saker.

”Det är väl ganska uppenbart var jag fått mina fördomar ifrån … och dessutom uttrycker han sig gubbigt så det förslår”, kommenterar Dainas senare.

Dainas skiljer sig på många sätt från sin pappa, men påverkan från pappans världsbild ligger ofta och spökar och tar tid att frigöra sig från.→ Läs resten av inlägget!

Pappor

Det finns en pappa i mina böcker. #farsdag

[Nu är en spoilervarning säkert på sin plats, för den som verkligen inte vill veta något alls i förväg.]

Eller, det finns flera pappor. Men det finns en pappa som spelar en stor och viktig roll. Samtidigt som han egentligen inte syns jättemycket. Han syntes rentav så lite att både testläsare och lektör påpekade att han faktiskt borde synas mer.

Han är pappan som aldrig funnits där. Inte för att han inte ville, utan för att stora krafter tvingat honom att finnas en halv galax ifrån sin dotter under nästan hela hennes uppväxt. Fast det vet ju inte hon – hur skulle hon kunna veta? Och när han sedan slutligen lyckas få hem henne, när hon redan är förbi den egentliga barndomen, så är det knepigt att kliva in i papparollen för någon han egentligen inte känner.

Han är så rädd att göra fel.
Och det gör så ont att hon ständigt påminner så mycket om sin mamma.

Det tar tid för dem att hitta sina respektive roller, far och dotter. Han stannar liksom hela tiden i bakgrunden, på lite avstånd. Fast bara när det gäller henne, inte när det gäller andra.

Med tiden hittar de ändå någon sorts relation. Han finns där som en bekräftelse i bakgrunden: låter henne gå sin egen väg, men stöttar och bekräftar. Men det är inte förrän det är försent som det blir tydligt för henne hur mycket han faktiskt betytt.

Och nej, det var inte alls så jag trodde Meltas skulle vara.→ Läs resten av inlägget!