Etikett: psykisk ohälsa

Okategoriserade

Man kan faktiskt ta allvarlig skada

Citatet är hämtat ur en debattartikel, skriven av en lärare (som påpekar att hon också är förälder) i en lärartidning.

Jag ska erkänna att jag också tänkte ungefär så en gång i tiden. Inte kan man stanna hemma från skolan för att man mår dåligt! Gå till skolan SKA man, det gör man, det är inget val.

Jag skäms över att jag tänkte så. Både jag och min son tog skada av att jag alldeles för länge kämpade med att få iväg honom till skolan. Både jag och han hade läkt bättre och snabbare om inte skadorna i själen hade blivit så djupa. Och även min son hade inledningsvis fruktansvärt dåligt samvete när han inte klarade av att gå till skolan, trots att det var skadligt för honom att gå dit, för han visste ju också så väl att man ska gå i skolan, så liten han var.

Jag skäms ännu mer när jag inser att jag borde lärt mig läxan för egen del långt tidigare. Att jag själv tvingat mig iväg på saker, för att det är så man gör, fastän det varit saker jag mått mycket dåligt av. Men när det kommer till saker man ska eller borde så har jag en farlig tendens att se saker mekaniskt, se mig själv som en maskin, och köra över känslor och mående.

Det krävdes att mitt barn mådde dåligt under lång tid för att jag skulle inse hur farligt det är att köra över känslor och mående på det sättet.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Därför lyfter jag psykisk (o)hälsa

World Mental Health Day. Världsdagen för psykisk hälsa. Det är det tydligen idag.

Jag tänker att jag kan bidra genom att vara öppen med de problem jag har till den psykiska hälsan. Jag brukar tänka att om jag är öppen med de problem jag har, och de mediciner jag tar, så hjälper det åtminstone någon som känner sig mindre ensam.

Jag lever med ångest. Diagnosen GAD – på svenska uttytt som Generaliserat ångestsyndrom – fick jag strax före jul 2006. Men det var ju inte då ångesten uppkom. Det var däremot då jag för första gången fick vettig och relevant hjälp, både i form av samtalsstöd och medicinering. Jag har haft uppehåll i medicineringen under någon period men sedan återgått till att medicinera. Länge gick jag på sertralin, numera istället paroxetin. Jag har även atarax som behovsmedicin för vissa tillfällen. Tack vare medicinen är mitt liv mycket bättre idag. När det var som värst var ångesten däremot alldeles handlingsförlamande.

Jag har också varit utmattad. Eller utbränd. Jag tycker ordet utbränd säger mer om känslan och hur funktionaliteten påverkas. Senaste utmattningsomgången var den absolut värsta och den som gett mest konkreta men i form av långvarig påverkan. Men ja, jag har varit inne i den där väggen flera gånger innan, även om det haft andra namn vid andra tillfällen och omständigheter.

På senare år har jag också insett att en hel del av de egenskaper och drag jag har tycks höra hemma inom autismspektrat. Jag anses dock fungera alltför väl i vardagen för att få bli utredd för autism, så ”svaret” jag fått från vårde är ”bara” att jag har autistiska drag.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Tyngd av krav och ansvar

Sedan tidig ålder har Arenas tyngts av vetskapen om det ansvar som en dag ska vila på hans axlar, en roll han inte alls vill ha. Som sjuttonåring tvingas han för första gången på allvar axla rollen, om än i liten skala, och det tar hårt på honom. Efteråt går såren djupt i själen och begränsar honom kraftfullt. Finns det någon väg tillbaka – eller något sätt att slippa det han fasar för?

Läs mer i böckerna Lysande klot tvenne och Knutar och band.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Utstött och utsatt

Nanna växer upp hos sin moster och morbror. Från tidig ålder får hon arbeta på deras värdshus.

De andra barnen i byn tycker hon är konstig, ser ner på henne och behandlar henne illa. När hon blir äldre ser bygdens unga män henne som lovligt byte när hon står och serverar öl på värdshuset.

Inte ens sitt namn får hon ha kvar. Egentligen heter hon inte alls Nanna, det är moster som bestämt att hon ska kallas så.

Men så händer något.

🌑

Vill du vet hur det går för fjortonåriga Nanna? Läs boken Lysande klot tvenne.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Tragik och lyckliga slut

– Så tragiskt det låter!

Jag minns inte om det var ordagrant så hon sa, kvinnan som stannade till vid mitt bord på skördemarknaden, men något i den stilen i alla fall. Orden var en kommentar till texten i bilden här i inlägget – alltså till den informations-”affisch” jag har liggande på mitt bord när jag står och säljer böcker.

”… underliggande teman som utanförskap, sorg, omöjlig kärlek och psykisk ohälsa.”

Tragiskt? Ja, kanske. Själv ser jag det mer som den vardag väldigt många av oss lever i. Jag har valt formuleringen till min infoaffisch för att visa att mina fantasyböcker i allra högsta grad är relevanta för oss alla, i vår samtid. Att det inte bara är frågan om ett fjärran sagoäventyr utan verklighetsanknytning, även om det råkar finnas både prinsessor och enhörningar.

Men ord träffar olika hos olika människor. Jag skyndade mig att i en teaterviskning förklara att det slutar lyckligt.

– Då borde det stå det också! svarade hon.

Kanske borde det göra det? Jag vet inte. För mig är det inte egentligen viktigt om det slutar lyckligt eller olyckligt; det viktiga är om slutet ”makes sense”. Och vad som verkligen är ett lyckligt slut kan också diskuteras. Vill du ha att de gifte sig och levde lyckliga i alla sina dagar så är det ändå inte mina böcker du ska läsa. Och hur det slutar vill jag egentligen inte heller berätta i förväg – därför har jag inte heller skrivit något om det på affischen.

Tycker du att beskrivningen av mina böcker är alltför tragisk och därmed avskräcker läsare?→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Det räcker inte att prata

Suicidpreventiva dagen. Återigen kommer inläggen om att vi måste prata med människor [som mår dåligt]. Återigen känner jag mig nödgad att påpeka att det inte räcker att [bara] prata.

När du redan har pratat och förklarat vad som får dig att må dåligt, men ingen gör något åt det … När du förklarat och de sagt att de ska lösa det men sedan ändrar sig eller struntar i det. När du förklarat men de säger att så kan vi inte göra. När du förklarat men de säger att det är inte så skolan eller världen fungerar. När du förklarat att de saker de kräver av dig är omöjliga för de får dig att må så dåligt men de säger att du ändå måste. När de kräver att du ska vara någon du inte är och inte kan vara.

Då hjälper det inte att prata. Då kan uppmaningen att prata kännas som ett hån.

Om man ska orka och våga leva behöver man känna att det finns en möjlighet att det som är dåligt ska bli bättre. Att det finns utrymme att få vara den du är, på dina villkor. Och det händer inte genom att bara prata.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Dansa för livet – (bara) om du vill!

Idag, den 10 september, deltar många svenska skolor i ”Dansa för livet”. Syftet med aktionen är att förebygga självmord bland unga.

Det är förstås ett fantastiskt initiativ. Själv tillhör jag dem som älskar att dansa – jag drömde en gång i tiden om att bli dansare, och på högstadiet och gymnasiet var dansen min huvudsakliga fritidsaktivitet.

Men jag vill samtidigt påminna om att det finns en hel del barn och ungdomar som hatar att dansa. Det kan finnas olika skäl: att de inte tycker om att andra ser dem röra på sig, eller att de tycker det är svårt att hänga med och förstå rörelserna, och så vidare.

Dessutom finns det många barn och unga som mår väldigt dåligt av den här sortens schemabrytande aktiviteter. Skoldagens rutiner saboteras, det är ofta otydligt vad som ska hända när under dagen, och man tvingas träffa på en mängd andra elever man inte alls känner.

För många, som kanske redan mår dåligt, kan alltså den här sortens dagar och aktiviteter vara en sådan sak som bara ytterligare spär på det dåliga måendet.

Tyvärr finns det inom skolans värld en del klämkäcka vuxna som, när de väl blivit ”sålda” på en sån här grej som Dansa för livet, också blir oerhört angelägna om att ALLA ska vara med. Alltså även de som försöker förmedla att just det här är sånt de mår dåligt av.

Därför vill jag passa på att påminna:

Att delta i Dansa för livet måste vara frivilligt.

Att tvinga någon att delta är att motverka hela syftet.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Psykisk ohälsa: Att berätta vem man är är att finnas

Tydligen diskuteras det om det verkligen är bra att prata om psykisk ohälsa. Efter vad jag förstår är upprinnelsen en text i DN som jag inte kan läsa, eftersom det är en låst artikel. Det är förstås vanskligt att kommentera något man inte läst. Så det gör jag inte. Jag bara skriver ner mina tankar i ämnet.

Jag pratar ofta om psykisk ohälsa. Fast inte pratar, utan skriver. För jag tycker det är lättare att uttrycka mig skriftligt, speciellt när det handlar om svåra eller känsliga saker. Hade det inte varit för möjligheten att uttrycka det i skrift hade jag nog aldrig blivit så öppen kring mitt psykiska mående.

Men det är jag. Jag berättar ”gärna” om min ångest och hur den påverkar mig, och jag är öppen med att jag medicinerar mot ångesten och därmed fått ett betydligt bättre liv. Jag har heller inga problem med att förklara hur ångesten yttrar sig mer konkret. Likaså uttrycker jag gärna hur mitt liv påverkades av min mans cancer och hur sorgen efter hans död såg ut, eller om hur min utbrändhet yttrat sig.

Varför ”pratar” (skriver) jag om allt detta?

Först och främst för att det hjälper mig själv att sätta ord på det. När jag skriver om det så ser jag det tydligare, och det blir en del av en bearbetning eller hantering. Och en del i den processen är att veta att någon också kommer att läsa det, att det finns en mottagare. Jag mår bättre om andra vet. Jag kan lättare vara mig själv om andra vet.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Höstlig skörhet

November. Skörhetens månad.

I grunden älskar jag hösten. Färgen på löven. Det omslutande mörkret. Dimman och fukten, och de krispiga klara dagarna. Bona om sig och mysa.

Men det är något som händer med mig i övergången mellan oktober och november. en särskild sorts skörhet som slår till. Minsta lilla sak kan få mitt ömtåliga huvud att spricka, smulas sönder, falla samman.

Kombinerat med det finns en enorm trötthet. Jag skulle egentligen behöva sova alla timar på dygnet förutom de som krävs för att äta och annat nödvändigt. Gå i dvala.

Men så är ju samhället inte utformat. Inte alls. Man förväntas fortsätta göra det allra mesta som vanligt. Trots mörkret och allt det andra. Fastän det egentligen inte riktigt går.

📖📖📖

Ailsa i mina böcker om Elsinorien påverkas också av hösten och mörkret. Vissa år klarar hon det bättre, andra år är det nära att hon går under.

📖📖📖

Hur påverkas du av november? Vill du gå i dvala och bara sova, blir du deprimerad, eller lever du tvärtom upp och blir ditt bästa starkaste jag?→ Läs resten av inlägget!