Var går gränsen mellan religion och kultur?
När kristendomen kom till våra breddgrader för länge sedan så blev med tiden all annan religion oönskad och till och med otillåten. Samtidigt införlivades mycket ur gammal kultur och religion i kyrkans tradition. På gott och ont. Det är gott att traditioner fått leva kvar, men det är samtidigt besvärande när kyrkan hävdar ensamrätt på sånt som har annat ursprung.
Under hundratals år hade kyrkan otrevligt stor makt i vårt land. Att ställa upp på kyrkans krav och bekänna sig till den kristna tron var i praktiken inget val. Så är det tack och lov inte längre. Det är inte hotet om helvetets kval som predikas, utan mestadels kärlekens budskap i olika former. Och vi som inte tror på den kristne guden, eller för den delen några gudar alls, kan fritt välja att inte vara med.
Men även om kyrkan numera officiellt är frikopplad från staten, så håller kyrkan ställningarna som en del i samhället. Och den rollen betonar man gärna från kyrkans håll.
Ja, kyrkan vårdar sina gamla vackra byggnader, och det ser många icketroende som ett skäl att fortsätta vara medlemmar. Men mycket av underhållet bekostas av kulturvårdsmedel, som inte alls kommer från medlemsavgifter. Att de vackra byggnaderna bevaras bidrar jag till även utan att vara medlem i kyrkan, eftersom jag är svensk medborgare och betalar skatt.
Kyrkan håller också hårt tag om folkliga traditioner. Det där som införlivades i religionen när kristendomen blev den enda religionen i vårt land. Traditioner och kultur som är ett mischmasch av religioner (plural), sedvänjor och folktro.→ Läs resten av inlägget!