– Varför tränar du inte på sommaren då? frågar läkaren.

Det är mitt i sommaren nån gång. Jag är på årligt läkarbesök som jag numera kallas till eftersom jag har stående medicinering. Läkaren klämmer av det obligatoriska frågebatteriet som väl ska avhandlas med alla patienter. Röker du? Dricker du? (Med det menar hen inte vatten eller vilken dryck som helst utan specifikt drycker med påtaglig alkoholhalt.) Äter du ordentligt? Tränar du?

– Ja, jag försöker träna min friskvårdstimme under terminstid, men nu under sommaren blir det inte mycket.

– Varför inte då?

Jag svarar något lagom undflyende och förvirrat, som man gör när man plötsligt skäms över något man inte var beredd på att behöva skämmas över.

I duschen nyss, ett halvår senare, kunde jag plötsligt formulera svaret:

För att när jag är ledig så behöver jag så mycket ledig tid som möjligt. Oplanerad tid, dagar som i möjligaste mån inte störs av måsten eller borden. Dagar när jag kan orka påbörja saker som kräver ”obegränsad” tidsrymd för att jag ska hinna eller orka börja ta itu med dem. Lagning av kläder, byrålådor och trasiga köksstolar. Funderingar kring vad jag behöver få ordning på i handlingen för att kunna börja skriva nästa bok. Ork att sätta in papper i pärmar som skulle behöva ett nytt system. Och massor med andra sådana saker. Sånt händer inte om alla dagar har måsten och dåliga samveten, om dagarna är sönderhackade av sånt som måste prioriteras högre.

Utan sådana dagar får jag inte ens riktig återhämtning, avslappning av det slag som är bortom tillkämpad återhämtning med stickningen.→ Läs resten av inlägget!