Låttexternas lyx

Ibland är jag avundsjuk på de som skriver låttexter. I en ganska kort text kan man väva ihop reflektioner och händelser från vitt skilda sammanhang, koppla ihop iakttagelser och känslor, kommentera aktuell samhällsutveckling utan att skriva någon på näsan och utan att någon ens säkert kan säga att det är just det man kommenterar. Man kan börja texten på ett ställe och sluta någon helt annanstans. Och det behöver egentligen inte ens hänga ihop ordentligt, om man inte vill. 

Samtidigt skulle nog just detta göra mig alltför frustrerad för att kunna skriva så. Mitt upplägg när jag skriver är generellt snarast att koppla ihop saker för att göra det begripligt.

Jag kan älska en låttext och känna massor med igenkänning – och samtidigt vara livrädd att nånsin kommentera det. För jag vet inte vad låtskrivaren menade. Jag kan koppla till en sak jag upplevt i en rad i låten och till något helt annat i raden efter, men kanske menade låtskrivaren något helt annat än det jag tolkar in.

Och jag vet att det står var och en fritt att tolka på sitt sätt, men jag är sån att jag tycker det är pinsamt att missuppfatta. Nånstans utgår jag alltid från att alla andra säkert vet vad låtskrivaren menade.→ Läs resten av inlägget!

Lediga onsdagar

Onsdag är min lediga dag.
Jag jobbar deltid, är tjänstledig på 25 procent. Inte för att få utrymme för skrivande eller nåt annat kreativt, utan för att fungera som människa. Återhämtning.

Det är dels en kvarleva från utbrändheten, för att jag själv ska må okej. Men också en effekt av att vara ensamstående förälder, när ett av barnen inte passar i den mall samhället är byggt för. Mina lediga onsdagar ger mig lite mer utrymme, lite större sannolikhet att hänga ihop lite längre.

När jag fått iväg barn på onsdagsmorgonen så åker jag hem och sover igen. Det är en effekt av utmattningen: jag kan numera sova dagtid. Och jag behöver det. Ofta sover jag fram till lunch.

Resten av dagen försöker jag ta det lugnt. Kanske posta saker på sociala medier, eller hinna ikapp med viktiga saker jag inte hunnit eller orkat.

Idag är planen att packa klart inför bokmässan. Och ikväll är det en sån där kväll när jag egentligen behöver vara klonad, när jag ska vara på föräldramöte samtidigt som jag ska skjutsa till och hämta från aktiviteter.

Tyngst med att vara ensamstående sådana här dagar är dock att inte ha någon att bolla packandet med. Jag ska ha med mig extra böcker till mässan, ifall att. Och så ryggsäck och ytterkläder, som inte får vara med i montern när jag står där. Det finns inga förvaringsskåp på mässan, bara betald garderob. Och jag åker med buss från boendet till mässan. Tre kollin? Eller packa ihop allt i en väska?→ Läs resten av inlägget!

Varför skriver jag inte böcker om miljö?

– Men om du nu tycker att miljö och klimat är så viktigt, varför skriver du inte böcker om det, Sanne?

Ja, det kan man ju faktiskt fråga sig.

När jag en gång i tiden kulle välja bana för livet, ni vet med utbildning och yrke och sånt där, så vacklade jag mellan flera olika vägar. Skrivandet fanns med, men också miljö, samt ytterligare något område. I slutändan fick skrivandet stå tillbaka, och jag fokuserade på miljön. Det var inom det området jag utbildade mig och där jag kom att jobba. För jag tyckte det var viktigast, och jag kände att jag måste göra vad jag kunde för att vrida saker i rätt riktning.

Nu är ju livet, som de flesta vet, ganska oplanerbart.

Intresset för att skriva och formulera viktiga saker nästlade sig in i arbetslivet och kom till nytta där.
Andra tankar plitade jag ner på en blogg.
Och sen visade livet sin oplanerbarhet genom att kalla in döden och vända upp och ner på allt genom att rycka bort min man alldeles fruktansvärt för tidigt.

Det var då jag började skriva böcker igen. Och då fortsatte jag med det bokprojekt jag en gång hade påbörjat, många år tidigare.

Mitt bokprojekt hade aldrig som syfte att förändra världen. Hade jag trott att mina böcker kunde ha någon konkret effekt på utvecklingen inom miljöområdet så hade jag prioriterat annorlunda redan i sena tonåren.

Men natur och miljö finns ändå med i mina böcker. I beskrivningarna av naturen. I det hot som bubblar i den tredje boken.→ Läs resten av inlägget!

Fill your darlings

”Kill your darlings” är ett annat vanligt skrivråd. Det handlar om att bort delar av texten som man själv är väldigt förtjust i men som inte tillför historien tillräckligt ur läsarens perspektiv.

Ibland kan det förstås vara ett bra råd. Men innan du dödar dina älsklingar skulle jag föreslå att du undersöker om du istället kan göra motsatsen:
Fill your darlings.

För ibland bor det något fantastiskt och unikt i just det där avsnittet! Tar du bort det så förlorar berättelsen kanske just det som gör din berättelse speciell, och istället blir den bara en i mängden.

Kanske är problemet just att du hållit tillbaka och inte vågat ta ut svängarna? Inte vågat fylla dina älsklingar med allt det de skulle kunna vara?

Och ja, att fylla på sina älsklingar är nog generellt enklare om man tillåter sig att hoppa lite fram och tillbaka i sitt manus när behovet infinner sig, som jag skrev om tidigare.→ Läs resten av inlägget!

Mitt viktigaste skrivråd

“Det gör inget om första utkastet är dåligt. Det viktiga är att skriva klart det första utkastet, hur dåligt det än är. Sedan går det alltid att redigera.”

Ungefär det rådet – fast kanske snyggare formulerat – är ett av de allra vanligaste råden till den som vill skriva en bok.

Jag skruvar lite besvärat på mig varje gång jag läser det. För jag vet att för mig funkar det inte särskilt bra.

Min första bok skrev jag på ungefär det sättet. Till stor del för att kollegieblock och penna var de skrivverktyg som stod till buds på den tiden. Även om man kan sudda ut blyertstext, så är det knepigare med med redigering. Min första bok blev också i slutändan liggande i väldigt många år innan den faktiskt blev färdigbearbetad och utgiven. En viktig faktor i det var att när jag väl kom till slutet så hade förutsättningarna hunnit ändras så mycket sedan början, och det blev oöverstigligt att hantera.

Numera känner jag mig själv och mitt skrivande bättre. Jag vet att jag mår bäst av att bearbeta och fila på texten direkt, under pågående process. Börja skriva, flytta runt, ändra formuleringar, ändra igen. Eventuellt börja skrivpasset med att komplettera och bearbeta det jag skrev sist. Skriva de avsnitt jag har koll på, hoppa över andra, och anpassa det skrivna när det oskrivna klarnar.

Inte alltid, förstås. Ibland är det rätt upp och ner skrivflöde och viktigast att få ner saker i vilken form som helst. Och ibland är flowet av den karaktären att texten blir fantastiskt bra direkt.→ Läs resten av inlägget!

Mellan raderna

Det
står
inget
mellan
raderna.

Många människor ”läser in saker mellan raderna”. Det betyder att de uppfattar saker som inte står i texten. De kan uppfatta att den som skrivit texten antyder något eller har en viss ”ton”.

De läser saker som inte står där.

Ibland kan det förstås vara så att läsaren läser in saker som den som skrev ville att läsaren skulle läsa in. Det kan hända oavsiktligt, om läsaren och skribenten har liknande sätt att tolka, eller om skribenten har lärt sig vad olika läsare kan tänkas läsa in och sedan använder det i sitt skrivsätt. Beroende på målgrupp kan författaren i så fall göra olika val: vänder jag mig till läsare som läser det som faktiskt står där eller som läser in mer?

Som författare är det förstås en fördel om man i varje situation kan förutse hur olika personligheter, neurotyper, m.m. kan tänkas uppfatta en text, vad de kan tänkas läsa in mellan raderna, etc.

Men i vanligt vardagsliv tycker jag rimligen att den som läser in saker mellan raderna själv behöver vara medveten om det – eller i alla fall inte lägga skulden på den som skrivit något och faktiskt inte alls skrivit något mer än just det som står där.→ Läs resten av inlägget!

Banal

Banal. Det hör till det man helst inte vill vara, och man vill inte att det man skriver ska klassas som banalt.

Ordet banal i Svenska akademins ordbok.

Och samtidigt som den förklarande texten i SAOB nämner ord som alldaglig och intresselös, så förknippar jag snarast ordet banal med något som innehåller lite för mycket, exempelvis av känslor, eller något baserat på en klassisk typ av berättelse, som någon saga, full av klassiska element avsedda just att väcka känslor. Eller som en tv-såpa med nya avsnitt varje dag, där alla ständigt pendlar mellan känslornas ytterligheter.

Är man rädd att klassas som banal blir det lätt att man håller tillbaka på allt som skulle kunna uppfattas så. Och då är risken att det istället blir tråkigt av den anledningen.

Det knepiga är ju alltid balansgången. Om något går hem hos många så har det ju uppenbarligen något många uppskattar. Känslor är viktiga och ska inte fösas undan. Det viktiga är att hitta nyanserna, vinklingarna och greppen som gör att den banala berättelsen samtidigt blir unik. Kombinera det allmänmänskliga med det som är just ditt. Alternativet är ju att vara svår och otillgänglig, nåt som bara en liten skara orkar läsa.

Tar vi bort allt som någon kan klassa som banalt tror jag helt enkelt våra berättelser blir ganska ointressanta.

💕

Hur ser du på det banala? Läser eller skriver du banalt?→ Läs resten av inlägget!

Jantelagen och engelskan

En fråga som dyker upp då och då i ett sammanhang jag nyligen lämnat* är den om att själv skriva på engelska eller översätta sin bok till engelska.

Det ständigt återkommande svaret från tongivande personer är att det kan man inte. Att ingen som inte själv är född och uppvuxen i landet och fått språket med modersmjölken kan skriva tillräckligt bra på ett språk i litteratursammanhang.

Oavsett om du sedan tidig barndom här i Sverige är i princip tvåspråkig.
Oavsett om du bott i landet ifråga i många år.
Oavsett … faktiskt vilka argument som helst.

Du ska fan inte tro att du kan något.
Du ska fan inte tro att *någon* kan något.
Och saker ska alltid göras på precis det sätt de alltid gjorts.

Jag bara kom att tänka på detta idag när jag återigen läste om någon som gjort precis detta: översatt själv. Med framgång. Inte från just svenska den här gången, men det är irrelevant.

Det relevanta är det eviga nedtryckandet i skorna.

Visst, alla kan inte. Men när du träffar på någon i ett internetforum för första gången kan du inte bedöma personens förmåga och kompetens på en kort fråga. Så gör då inte det! Personen ifråga kanske är långt mer kompetent än du nånsin kommer att bli.

*Ni som vet vilken grupp jag menar, ni vet.→ Läs resten av inlägget!

Kreativitetens gränser

För ett tag sedan skrev jag om kreativitet, om vad det är och möjligen vad det inte är. Men jag tror jag glömde nämna gränser.

Nej, just det: en viktig del i kreativiteten är att den inte har några självklara gränser. Det är jag själv som bestämmer begränsningar och förutsättningar. Vad som ska blandas, vad som ska renodlas, vad som ska utforskas och vad som ska låtas bli.

Ja, självklart finns det gränser. En sorts gränser handlar om hänsyn, respekt och omsorg om andra – inte bara människor. En annan gräns handlar om ekonomi: de ekonomiska resurser man har att tillgå avgör till viss del de kreativa möjligheterna.

Men om vi för stunden bortser från dessa sorters begränsningar, så är det jag själv som bestämmer över min kreativitet. Kreativiten handlar om att jag använder mina idéer och min inspiration till att skapa. Det handlar om att bejaka mig själv och följa mina vägar. Det är möjligheten att göra enligt mitt huvud – inte enligt det som någon annan bestämt – som får mig att må bra av att vara kreativ.

Det innebär samtidigt att jag på någon nivå är om inte naken så i alla fall väldigt oskyddad där mitt i kreativiteten.

Och när någon annan då tar sig rätten att bestämma hur min kreativitet ska se ut så sårar det. När någon tycker att jag inte får sjunga en folkvisa när vi ska öva på att stå på scen, för det är en musikalutbildning – välj hellre en disneysång för det tycker vi andra passar bättre.→ Läs resten av inlägget!

Hur fångar man allt det vackra i naturen?

Mina sätt är dels med foto, dels med ord.

När jag fotograferar blir det numera ofta väldigt många bilder. För jag vill få med alla aspekter och skiftningar. Både helheten och de små detaljerna. Både de grönskande träden och de gamla, döda, knäckta. Både ljuset som spelar i grönskan och skuggorna som bildas. Och helst rörelserna också. De vajande grenarna, virvlarna i bäcken … Och jag har svårt att sovra, så jag publicerar fler bilder än folk orkar titta på 😉 Ofta blir det några halvkassa filmsnuttar också, varav de flesta blir kvar i telefonen, opublicerade.

När jag skriver … så tror jag överlag jag mer svepande och återhållsam? Jag vet att många bokläsare har svårt för långa naturbeskrivningar. (Jag med.) Och jag vet att jag har mycket natur i mina böcker. Men jämfört med när jag fotograferar så tror jag att jag i mitt skrivande gör mer av enstaka nedslag. Det är mer av bara fylliga lila backsippor än att fotografera blomman i varje vinkel, med fokus på än ståndare, än dun på blomkalken, och det är mer av skir grönska på bokarna än att beskriva varje enskilt blad. Mer en snabb sketch än en detaljbild av hela scenen.

Men det är ju inte alls säkert att läsaren uppfattar det så.

För övrigt är träd det enda jag nånsin känt mig hyfsat okej på att rita.→ Läs resten av inlägget!