Etikett: skrivande

Okategoriserade

Blir en recension mindre värd om jag känner författaren?

Kretsen av svenska fantasyförfattare är inte jättestor. Inte pytteliten, det blir ju ett antal människor om man summerar, men inte gigantisk heller. De av oss som rör sig på sociala medier träffar efter ett tag på de flesta andra som också rör sig på sociala medier. Framför allt är det just så vi träffas, men en del träffar man efterhand också IRL (alltså fysiskt). En del blir man facebookvän med. En del blir man verkligen, på riktigt, vän med (vilket ju kan vara både på sociala medier och IRL).

De man klickar med har man ofta saker gemensamt med. Liknande intressen, liknande tankesätt, eller något annat.

Vi som skriver fantasy gillar för det allra mesta också att läsa fantasy. Vi som skriver svensk fantasy har ofta också ett större intresse för just svensk fantasy. Inte minst just för att man hör talas om de böcker som diskuteras, och skrivs, i de kretsar man umgås i. Alltså läser vi i praktiken ofta böcker skrivna av de personer som hänger i våra egna kretsar. Och vi skriver förstås gärna recensioner, eftersom vi själva vet vikten av recensioner.

Allt detta är logiskt.

Men hur uppfattas det av omvärlden? Blir min recension mindre värdefull för att jag känner personen som skrivit den? Blir den ännu mindre värd om jag klickar på knappen ”add friend” på någon sorts social plattform? Borde jag låta bli att bli vän med någon trevlig för att min recension ska vara värd något?

Vad familj och släkt tycker om ens böcker brukar anses irrelevant, för det antas att släkten alltid ska lovorda en.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Är cliffhangers viktiga för dig?

När jag hade manuset till min första bok hos lektör så var en av de saker hon kommenterade att eftersom det var första boken i en serie (jag hade redan skrivit manus till både bok två och tre) så var det viktigt att det fanns en cliffhanger i slutet av första boken, så att läsarna skulle vilja läsa nästa bok.

Så långt hade jag aldrig tänkt. För mig har det alltid varit tillräckligt att jag fastnat för en bok och börjat bry mig om karaktärerna; finns det sedan en fortsättning så kommer jag att läsa den, och finns det ingen fortsättning men det finns något litet spår som inte är helt uttömt och författaren fortfarande är i livet, så kommer jag att hoppas på en fortsättning så länge författaren inte hunnit dö. Jag vill ju veta hur det går sen!

Jag kan snarast tycka att cliffhangers är irriterande. Inte minst i teveserier (på den tiden man inte ”bingade” dem på streamingtjänster utan fick vänta till nästa vecka) – det är ju jobbigt nog ändå att vänta till nästa avsnitt, varför göra det *plågsamt*?

Men alla är förstås inte som jag. Och i Lysande klot tvenne kunde jag ganska enkelt få till en sorts cliffhanger med rätt små förändringar i allra sista stycket.

I slutet på andra boken gjorde jag däremot ingen motsvarande förändring. Jag tyckte verkligen inte det behövdes, för det fanns så många frågetecken jag lämnat öppna ändå, så mycket mer man rimligen borde vilja få svar på som läsare.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Hur prioriterar man (i) sitt skrivande?

Hur prioriterar man sitt skrivande? Och varför skriver man en bok?

Jag har ett mer eller mindre konstant flöde av tankar jag vill sätta ord på och skriva ner. Anekdoter från vardagen. Reflektioner om hur jag själv eller världen fungerar. Lyckliga utrop över insikter och framgångar. Och så förstås längre berättelser med påhittade personer.

Men skrivande tar tid, och tid är en begränsande faktor. Det finns egentligen aldrig tid för allt skrivande, i alla former, som vill ut.

Småskrivandet i vardagen är det enkla skrivandet. Med det menar jag sånt som små inlägg på sociala medier (som det här). Det är en eller ett par tankar som skrivs ner, som inte behöver sammanfogas med allt annat. Oftast blir det läst av en del människor, några av dem tyckte det var intressant, och ingen minns det mer än till nästa dag.

Delvis samma sorts skrivande ägnade jag mig förr åt i min personliga blogg – men med mer inslag av just personliga saker. Bloggen hinner jag dock inte med numera, vilket är synd, för även om färre läste den, så var den viktig för mig sjäv.

Det ”stora skrivandet”, i form av böcker, är mer tidskrävande. Visst, skrivstunderna behöver inte vara längre vid varje enskilt tillfälle, men det krävs ett annat helhetstänk. Mycket mer för- och kringarbete som inte är faktiskt skrivande. Men om det blir ett resultat så blir tillfredsställelsen, i längden, större av att ha skrivit en bok än av att ha skrivit ett antal inlägg på sociala medier. Och de som läser boken kommer förhoppningsvis att ha något minne av den längre än av ett inlägg på sociala medier.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Svagheter i mitt skrivande

🔏 Jag är dålig på att prata eller berätta om mitt skrivande. Speciellt innan något är klart.

🔏 Det hänger samman med något som har kopplingar till Jante men kanske ännu mer att jag inte vill ha förväntningar på mig, för jag vill inte ge någon chansen att håna mig när jag inte lyckas med något jag ville. Eller för den delen göra någon besviken. Det innebär visserligen att ag får hantera min egen besvikelse i tysthet, men om ingen känner till att jag är besviken så kan jag ju förtränga det.

🔏 Men det hänger också samman med en fånig rädsla för att någon ska sno mina idéer och göra något av dem innan jag hinner bli klar. Inte på en övergripande nivå, för där är alla historier ju en del av samma stora väv, utan mer på detaljnivå, faktiskt.

🔏 Sammantaget har detta lett till att jag inte knystat mycket om mina författarambitioner genom åren mer än till en ganska begränsad skara. Och när det väl blev klart med utgivning av min bokserie så drog jag på att berätta i större skala. Jag ville på något vis inte jinxa. (Nej, jag tror inte på sånt. Förstås. Inte alls. Men för säkerhets skull. Eller kanske mest för att inte ge möjlighet att håna, som sagt var.) Min författarsida på facebook tillät jag mig att skapa samma dag som jag skrev på avtalet. Men på instagram startade jag konto så sent som den veckan första boken skulle släppas. Det hade förstås varit mycket smartare att starta konto mycket tidigare, börja bygga förväntan inför böckerna och så där.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Behovet av ett synopsis …?

Jag har aldrig gillat att skriva synopsis.

På gymnasiet, när man skrev femtimmarsuppsatser i aulan, hände det att jag krafsade ner några punkter på ett kladdpapper för att veta i vilken ordning jag skulle skriva ner de olika argumenten, men jag visste det egentligen spontant från början, i alla fall för det mesta.

Min första slutförda bok – det som till slut blev Lysande klot tvenne – började jag skriva från början och skrev framåt utan att veta särskilt mycket om var den skulle landa.

Andra boken, Knutar och band, skrev jag under en kämpig tid i livet, och jag bestämde mig redan från början att skriva de bitar som kändes lustfyllda eller givande att skriva och lämna luckor emellan för att efterhand fylla på med det som fattades och knyta ihop i slutändan.

Inför tredje boken, Viddernas väv, behövde jag ha grepp om huvuddragen i berättelsen innan jag började.

Sedan den blev klar har jag inte skrivit mycket.

Jag har en del ganska långa avsnitt skrivna på bok 4. Och en del kortare. Jag har massor med anteckningar om smått och stort som ska vara med, och jag vet en hel del om berättelsen. Men jag har än så länge inte grepp om hur saker ska hänga samman, om början och slut och vägen däremellan. Och den här gången hindrar det mig totalt. Den här gången är det omöjligt att börja skriva ”på riktigt”, på allvar, om jag inte har det som nog ska kallas synopsis.

Jag gissar på att det finns flera anledningar.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Böcker på svenska i en alltmer engelskspråkig värld

Jag skriver på svenska. Det är mitt modersmål, det språk jag behärskar bäst och det språk som ligger närmst det jag skriver om. Och alltså är mina böcker utgivna på svenska.

Samtidigt lever vi i en alltmer engelskspråkig värld. De allra flesta av oss kan engelska bra nog för att klara av vardagliga sitiationer; väldigt många svenskar klarar hyfsat väl att läsa böcker på engelska eller se en engelsktalad film utan svensk text.

Jag har i grunden inga problem med det. Att många av oss kan engelska så pass bra öppnar upp en mycket större värld, med många fler möjligheter. Inte bara kan vi läsa böcker eller se filmer som inte översatts; vi kan delta i samtal och tillgodogöra oss nyheter från en mycket större kulturell sfär och hitta många fler människor med samma intressen och egenskaper, även ner på mycket specifik nivå. Det är underbart!

Men som författare börjar jag uppleva det lite besvärligt.

På tiktok är det engelska som gäller för att nå ut. Även de svenska bokläsarna där läser huvudsakligen böcker på engelska. Och en hel del av de svenska författare som finns på tiktok postar på engelska. Det är en väg till att synas. Men hjälper det att få synlighet bland engelskspråkiga tittare när de böcker man ger ut är på svenska? Jag vet inte.

Och på facebook, när jag är inloggad som min författarsida och scrollar det flöde facebooks algoritmer lägger upp åt mig, är det i allt större utsträckning engelskspråkiga indieförfattares postningar jag får se, trots att jag mest följer andra svenska författare och andra sidor på svenska.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Döden, men inte DEN döden

Jag skriver om död och sorg i mina böcker. Ändå går jag aldrig in på den riktigt djupa sorgen, låter aldrig huvudkaraktären mista den allra viktigaste på det sättet.

Det kan på sitt sätt tyckas märkligt. Man ska gräva där man står. Använda sina egna erfarenheter. Och detta är nog den allra mest djupgående upplevelse jag haft i livet.

Men den erfarenheten, av att förlora sin älskade till döden, den ville jag inte skriva om i böckerna. Och den erfarenheten ville jag inte lägga på Ailsa.

Jag har skrivit massor om att förlora min älskade, men på annat sätt. Bloggat om det. Bearbetat döden och sorgen det genom att skriva om dem. Små och stora plågsamma utsnitt ur sorgen och dess olika skeden.

Och visst har jag hämtat ur detta, ur min egen erfarenhet, när jag skrivit om död och sorg i böckerna om Elsinorien. Jag har bara hållit mig borta från det värsta bråddjupet.

För bokskrivandet var överlevnad och verklighetsflykt. Och vissa upplevelser önskar jag ingen annan. Inte ens tillfälligt i en läsupplevelse.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Måstena som aldrig tar slut

Mamma och dotter med förkläden och matlagningsattiraljer. Mamman säger: "That's right sweetheart; dreams and goals are Satan's way of distracting you from making dinner."

Den här bilden återvänder jag till med jämna mellanrum.

Nej, jag tror inte på ”Satan”, inte på någon gud heller. Däremot fångar bilden den eviga konflikten i vardagen. Konflikten mellan det som behöver göras och det jag vill göra.

Det är lätt att säga att man ska strunta i måstena. Även om jag är uppvuxen som ”duktig flicka”, och sedan barndomen bär med mig grundprincipen att man ska göra de tråkiga måstena innan man gör roligare saker, så tycker jag numera, principiellt, något annat. Jag tycker numera att det är klokt att inte vänta med det roliga tills allt det tråkiga är gjort.

Rent praktiskt är det svårare. Måstena är måsten av en anledning. Disken behöver diskas för att man kommer att behöva sakerna rena och för att det behövs bänkyta för att kunna laga mat. Mat behöver lagas för att äta bör man. Kläder behöver tvättas (och lagas!) för att man ska ha något att ha på sig när man går till jobb och skola. Återvinningen behöver lämnas iväg för att inte all golvyta ska vara belamrad med kassar med gamla mjölkpaket och plastförpackningar från frysta grönsaker. Kattlådan behöver grävas för både människors och katters skull. Och jag skulle verkligen behöva täta runt rören i skåpet under köksvasken, för det är lite otrevligt att mössen kommer in där och lever rövare i sophinken.

Och så vidare.

Det tar aldrig slut.

I grunden är det måstena, överlevnadssakerna, vi behöver göra för att livet ska kunna fortsätta. Plus att jag egentligen mår dåligt när det är för rörigt omkring mig.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Vardagen som bas

Den här dagen hittade jag honom där han stod och beskar en läplantering. Systematiskt kapade han av alla tunna fjolårspinnar i toppen ända in till huvudstammen. Han hejade glatt när jag kom men fortsatte arbetet utan avbrott. Jag stod en stund och tittade på innan jag började prata. ”Allvarligt Nialdo, vad är det folk tror? Vad är vanligt folks uppfattning om oss kungliga?”

I mitt skrivande tar jag ofta avstamp i vardagliga saker, saker jag själv gör, men flyttar in karaktärerna i mina berättelser i motsvarande händelse. Som texten i den här bilden, hämtad från min bok Knutar och band.

Sammanhanget, att beskära en läplantering, motsvaras i min vardag av att ”gå ut och klippa lite häckar”. Det är en fullt naturlig sak att göra, både om man har en stor trädgård i Skåne år 2023 och om man är bondpojk i Elsinorien.

Och det är ett alldeles utmärkt sammanhang att placera en dialog om något som egentligen inte alls är relaterat till beskärandet. Det är ju så de allra flesta dialoger sker: samtidigt som något annat vi håller på med.

Det är så vi lär känna varandra, genom vad vi säger och hur vi agerar i det vardagliga. Det är också så jag lär känna mina karaktärer – och låter er lära känna dem.

Men jag vet att en del tycker att det är lite långsamt. Att det borde hända mer, och att jag borde kapat bort mer av den första sommaren, i första boken Lysande klot tvenne. Jag däremot tycker att det är en nödvändig del i mina karaktärers utveckling.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Fotografi, skrivande och backsippor

Närbild på luddiga backsippor

Ibland känns det som att man redan tagit alla bilder. Som att det inte finns fler sätt berätta om en blommas skönhet. Som att man redan tagit den bästa bilden för tio år sedan och alla bilder man tagit efter det är dåliga kopior. Och att man egentligen borde sluta envisas med att ta bilder på backsippan varje år.

Men om man slutar ta bilder på backsipporna så kanske ni som inte ser dem där ni är glömmer hur vackra de är. Och det vore ju farligt. Människor behöver minnas hur vackra blommorna är, hur skön naturen är. Precis som vi behöver minnas och påminnas om en massa andra saker, onda och goda.

Och på samma sätt är det med skrivandet. Det kan kännas som att allting redan är skrivet, att allting redan har sagts. Så kanske det är. Och samtidigt behövs det ständigt nya vinklar på det. För att vi inte ska tycka att det där har jag redan läst och sett. Nya vinklar för att vi ska se och minnas.

En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Och jag tycker om att fotografera. Men en dag som idag, när jag fotograferat backsippor på en nybränd torräng vid havet, så påminns jag om vad det är som gör att jag i grunden föredrar skrivandet som min uttryckssätt.

När jag parkerat bilen och klivit över det lilla räcket så tar jag in allting nästan omedelbart.

Jag ser det blåa havet med sitt solglitter, och jag ser själva solen i den övre ytterkanten av synfältet.→ Läs resten av inlägget!