Etikett: skrivande

Okategoriserade

Veckad bomull och associationer

När jag var liten köpte man bomull i påse. Ett stort stycke bomull, veckad fram och tillbaka som ett dragspel, i en plastpåse. Mestadels till att riva av bitar av till om man skulle tvätta sår eller möjligen sminka av sig. Men vi hade också sådan bomull att lägga ut runt kyrkan med inbyggd speldosa till julen, så att det skulle se ut som snö.

Ibland tycker jag att molnen ser ut som sådan veckad bomull.

Jag vet inte om man fortfarande kan köpa bomull som ser ut på det sättet. Numera köper jag bara bomullsrondeller.

Associationer är knepiga saker när man skriver. För mig är det självklart vad jag menar om jag skriver att molnen ser ut som bomull. Men likheterna måste både passa för läsaren (eller tillräckligt stor andel av de som kan antas läsa boken) och för sammanhangen i boken.

I mitt fall behöver jag inte fundera på om läsarna förstår. För huvudpersonen i mina böcker har definitivt aldrig träffat på veckad bomull i en plastpåse.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Kanske den senaste repliken?

När jag skrev i min ungdom var det kollegieblock och blyertspenna som gällde. Numera är det på datorn jag skriver. På de allra flesta sätt tycker jag enormt mycket bättre om att skriva på datorn. Men det finns ett undantag.

På den tiden jag skrev för hand var det allra första jag gjorde när jag satte mig för att skriva att göra en notering i marginalen med dagens datum. 1/3. 27/8. Och så vidare.

Det hade två poänger. Dels kunde jag lätt se hur mycket jag hade skrivit på en dag. Dels kan jag fortfarande nu i efterhand titta i de gamla pärmarna med skrivpapper och kolla när jag första gången skrev något. Det tilltalar min förkärlek för dokumentation.

När jag gick över till att skriva på dator hade jag faktiskt ett visst motstånd mot att ta steget, just ur den här aspekten. Men jag bestämde mig för att ändå ta språnget och kasta mig ut i världen utan datumnoteringar.

För tillfället vandrar en utmaning runt bland författare på instagram: #senastereplikenimittmanus

Jag vet egentligen inte vilken som är den senaste repliken i mitt manus, för jag skriver inte längre mina manus i kronologisk ordning, och jag har inga datumnoteringar som talar om vad av det skrivna som skrevs senast.

Men det här är den replik som ligger sist i manusdokumentet i nuläget:

✏️

“I de lägena är du inte skrämmande”, sa Dainas utan att jag sagt nåt. “Bara … vacker. Överjordisk. Gudomlig. Det som händer i dig påverkar omgivningen, som att det som lyser om dig lite grann smittar oss omkring.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Mejl från Sanne till Sanne

Vem mejlar du oftast till? För min del är det mig själv.

Det finns olika skäl till att jag mejlar mig själv. Ett är att jag gör vissa saker på datorn och vissa i mobilen. Skriver gör jag helst på datorn, med ett riktigt tangentbord. Och större dokument – som manus eller för den delen pdf:er med slutligt layoutade böcker – hanteras också lättare på stor skärm. Men bilder tar jag ju oftast med mobilen, och även bearbetning av bilder och filmer sker i mobilen. Så ska jag posta något som kombinerar längre text med en bild eller film så innebär det ofta att jag antingen skickar text eller bild till mig själv.

Ett annat sammanhang är påminnelser eller anteckningar. Om jag kommer på vid läggdags att jag måste komma ihåg att göra något nästa dag – ringa någon eller beställa något eller sådär – så skickar jag ett mycket kort mejl, ofta med bara en rubrik. Och har jag ett pågående skrivprojekt och behöver anteckna en dialog eller något annat som jag har i huvudet, så gör jag det också i mejl till mig själv. Då har jag ofta en pågående mejltråd där jag fyller på med allt jag ska ”hantera” nästa gång jag sitter och skriver vid datorn.

På en jobbkurs nyligen hävdade kursledaren med bestämdhet att man absolut inte ska mejla sig själv för att komma ihåg saker – man ska istället alltid öppna outlook och lägga upp en ”uppgift” och när den ska genomföras.
Jag å min sida anser att var och en hittar sina sätt som funkar, både utifrån ens egna egenskaper och utifrån en mängd andra omständigheter.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Är det inte en trilogi?

Elsinorien är en serie med tre böcker – så varför kallar jag det inte en trilogi?
Jo, för att jag inte vet om det är slut där.

Serien Elsinorien (namngiven efter landet som står i centrum för böckerna) består i nuläget av tre böcker: ”Lysande klot tvenne”, ”Knutar och band” och ”Viddernas väv”. Och slutet på tredje boken knyter på ett sätt ihop saker på ett sätt som gör att det funkar att det slutar där, om jag aldrig skulle skriva klart fler böcker.

Men i mitt huvud tar det inte slut där. Det finns bitar skrivna av en fjärde bok. Och det finns mer tankar. Men i nuläget saknar jag dels vissa avgörande bitar för att få ihop berättelsen, dels saknar jag tid och ork att engagera mig i skrivandet (och att fundera över de saknade bitarna). Ska jag ta mig an att fortsätta vill jag att det framför allt ska finnas tillräcklig ork för tankearbetet. Det gör det inte just nu. Alltså får det vänta.

En trilogi ser jag som något avslutat, som att jag officiellt satt punkt. Det har jag inte gjort, åtminstone inte än.

Däremot har jag inga problem med att läsare kallar Elsinorien för en trilogi. Ur läsarhänseende är det ju vad det är i nuläget: tre böcker som hänger samman, som släppts med ganska kort mellanrum och sedan inget mer. Klart det är en trilogi för den som läser. → Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Gestaltning – igen

Det går ju som bekant mode i allt. Sedan jag kom till läget att mina bokmanus var färdigskrivna och på gång att ges ut som böcker så har jag insett att detta gäller även i bokskrivarvärlden. Och gestaltning är praktexemplet på detta. För just gestaltning kommer upp igen och igen när det pratas om hur man ska (och inte ska) skriva. Det är alltså inte ens en fråga om att man kan välja om man vill eller inte, utan det är underförstått att alla ska gestalta och ska vilja bli bättre och bättre på det.

Vad gestaltning är? Tja, ofta sammanfattas det med uttrycket ”Show, don’t tell”, och gestaltning ses som motsatsen till att använda beskrivande ord. Man ska alltså inte berätta för läsaren hur något var/är, utan man ska med ord få läsaren att uppleva det istället.

Jag har skrivit ett inlägg om det här tidigare:
Gestaltning

Idag stötte jag åter igen på ett inlägg av en annan författare, kring vikten av gestaltning. Hen skriver bland annat om att det handlar om att lita på läsaren. Och alltså … tja, man kan ju på sätt och vis säga att det är det jag inte gör. Fast det handlar ju inte om att lita på, det är fel ord. Däremot kan jag inte anta att det jag ”visar” kommer att ge samma känslor i läsaren som i mig. Det är ju liksom det som är poängen.

Om jag antar att läsaren kommer att uppleva samma saker som jag så kommer en del läsare istället att uppfatta och uppleva något helt annat än det jag avsett.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Varför jag skriver

Jag har börjat läsa ”Autisterna” av @claratornvall – den andra boken i den minimala läshög som jag nämnde i förbigående i förra inlägget. Och en bit in i boken, nånstans bland kluvna tungor och skogstroll (eller snarast i duschen en stund senare, för det är ju som bekant i duschen som tankarna slappnar av, tar fart och formar ord och meningar) så påmindes jag om att det i grunden finns två skäl till att jag skriver och till att skrivandet blivit en så viktig del av mig.

Det första skälet är att förklara hur jag ser på och upplever världen och livet. Mina ord, min berättelse. Utan att bli avbruten av någon annan som vill prata om något annat eller som anser att min åsikt, upplevelse eller värdering är fel. Detta har bland annat resulterat i drygt 4000 inlägg på min blogg (inte författarbloggen , utan min ”vanliga” blogg), även om den i nuläget huvudsakligen är vilande.

Det andra skälet är att själv få skapa världar och berättelser, där jag bestämmer vad som gäller och vad som händer. Och även om det började i liten skala så växte det redan i tidiga år till bokplaner.

Men det ska väl också sägas, att eftersom det dröjde så länge innan bokplanerna blev färdig verklighet, så kom de att påverkas av ganska mycket av mitt långvariga bloggande. Både tonen och innehållet i böckerna har förstås påverkats av mitt bloggande, och böckerna innehåller alltså en hel massa av min syn på världen.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Läsningen

”Föll för frestelsen. Köpte tvåan.”

Så står det i min facebookpostning för åtta år sedan, som facebook påminner mig om idag. Jag hade av en händelse köpt första boken i serien, ”Ondvinter”, på Pocketshop på Malmö C, två dagar tidigare. Och den sorts sträckläsning den boken resulterade i hade nog inte förekommit i mitt liv sedan den så kallade bokslukaråldern. Två dagar efter att jag köpt första boken gick jag tillbaka till Pocketshop och köpte fortsättningen Eldbärare. Den tjugonde december skrev jag någon sorts samlingsrecension för alla fyra böckerna i serien, med kommentaren att det nu var nästan en vecka sedan jag läste ut den sista av dem.

Detta alltså under december månad, när jag hade julbestyr att ägna mig åt (och var mamma åt två fortfarande ganska små barn).
Det var förstås inte hållbart att gå så totalt upp i läsningen, som vuxen människa med ansvar 😛 Och innan utbrändheten blev det huvudsakliga problemet så var detta ett tungt vägande skäl till att jag läste så lite: jag visste att risken fanns att om jag hittade saker jag gillade så skulle jag ha svårt att sköta övriga saker i tillvaron tillfredställande. Riktigt bra böcker är som ett gift 🙂

Det andra tunga skälet till att jag under många år – långt innan utbrändheten – läste väldigt lite (efter att ha läst mängder under barndomen och tidiga tonåren) var mitt eget skrivande.

Ja, just det.

Ett väldigt vanligt (och sannolikt klokt) råd till den som vill skriva böcker är att läsa mycket.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Berättelser i berättelsen

”Jag fick höra om gladan som hamnade på Jorden och inte hittade genvägen tillbaka och därför blev kvar på Jorden ett helt år men slutligen lyckades ta sig tillbaka tack vare den smidiga ormen, den hala grodan och den ömtåliga, förvirrade lilla harkranken. Och jag fick höra om bondflickan som spelade tärning med döden och med hjälp av list, tur, samt solen, månen och stjärnorna räddade livet både på sin sjuke lillebror och sin ålderstigna mormor och dessutom på köpet charmade storbondens son och gifte sig lyckligt med honom. Och om fyrbåkarna längs kusten som för länge sedan varnat när det kom fiender från havet, och drottningen som fann sin tillkommande i skummet från havets vågor, och massor med andra berättelser.”

@david_hermansson_skriver taggade mig i utmaningen #berättelseriberättelsen

Han introducerar ämnet så här:

”Ett sätt jag för in berättelser i berättelsen är att remixa redan existerande sagor/myter och låter dem få en ny kontext i min värld.” (Läs mer i Davids inlägg.)

Davids utmaning går dock ut på att skriva något nytt, baserat på en befintlig saga eller myt men anpassat till ens egen fantasyvärld.

Jag valde dock att istället ta ett befintligt stycke ur min första bok om Elsinorien, Lysande klot tvenne.
Sagorna är ett av de sätt som huvudpersonen själv lär känna landet Elsinorien, och små delar av dem återkommer senare på olika sätt.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Oläsbara disketter och modern teknik

När jag för snart sex år sedan bestämde mig för att plocka upp mitt gamla bokmanus, som legat i dvala i typ två decennier, så var första steget att få fatt i en bearbetningsbar version.

Ursprungligen skrev jag för hand, med blyertspenna på kollegieblock. Både första genomskrivningen och andra genomskrivningen.
Men sedan skrev jag faktiskt in alltsammans på dator. På brorsans Amiga. Och det sparades förstås på disketter (som då fortfarande var en ganska cool sak, jämfört med kassettbanden som datorspelen låg på när jag var liten).

Nå. När jag skulle dra igång med skrivandet igen 2016 så var jag övertygad om att dessa gamla ordbehandlingsfiler vid senare tillfälle överförts till något nyare format och skulle ligga tillgängligt på vår Linuxburk. Men så var uppenbarligen inte fallet. Jag fick börja leta bland gamla disketter. Och jag hittade dem! Dels två blåa, som nog var från Amiga-tiden (sannolikt ungefär 1994), dels en svart, som förmodligen var från tidig Linuxtid, något år efter sekelskiftet gissar jag.

Men … disketter? Nej, jag har inte längre en dator som kan läsa dem.

En vän med äldre datorer av olika slag ryckte in och gjorde ett försök. Men misslyckades. Vi hittade helt enkelt inget sätt att läsa disketterna.

Lösningen bestod slutligen i modern teknik. För jag hade ju faktiskt en pappersutskrift sparad av diskettmanusversionen. Och numera kan man ju skanna dokument – och sedan be programmet omvandla det till text i ordbehandlingsprogram! En alldeles fantastisk lösning. Visst, det blev en hel del jobb med att sitta och ändra alla de saker som tolkades fel vid omvandlingen (en del bokstäver blev fel oftare än andra).→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Om att tala om vad böckerna handlar om och sen bli rädd att det inte stämmer

Ibland säger jag att mina böcker handlar om utanförskap, om att vara annorlunda och inte passa in. Och om sorg och utbrändhet.

Sen får jag dåligt samvete och blir orolig att jag lurat läsarna. Kanske handlar böckerna inte så mycket om de här sakerna som jag gett sken av?

Det är ju inte precis så att jag satt mig ner och tänkt att jag ska skriva böcker om utanförskap och att inte passa in. Inte alls. Det är mer så att dessa teman är en så självklar del av livet för mig själv att det fallit sig naturligt att väva in dem i det jag skriver. Man skriver om det man känner till och har ett behov av att uttrycka, liksom.

Och utmattningen och sorgen kommer inte i första boken utan först senare. Tänk om någon börjar läsa Lysande klot tvenne och förväntar sig att den ska handla om utbrändhet? Den läsaren blir nog besviken.

Jag skulle förstås kunna låta bli att nämna de här aspekterna alls. Men det vill jag inte. Jag tror att de som vill läsa om den här sortens teman sannolikt får ut mer av böckerna om Elsinorien än den som vill ha bara fantasyäventyr. Och det är läsaren som kan känna igen sig i mina underliggande teman jag helst vill nå.

Men jag vill ju inte heller ägna mig åt falsk marknadsföring.

Nej, jag är inte någon naturbegåvning när det kommer till försäljning, det hör ni, va?→ Läs resten av inlägget!