Behovet av ett synopsis …?

Jag har aldrig gillat att skriva synopsis.

På gymnasiet, när man skrev femtimmarsuppsatser i aulan, hände det att jag krafsade ner några punkter på ett kladdpapper för att veta i vilken ordning jag skulle skriva ner de olika argumenten, men jag visste det egentligen spontant från början, i alla fall för det mesta.

Min första slutförda bok – det som till slut blev Lysande klot tvenne – började jag skriva från början och skrev framåt utan att veta särskilt mycket om var den skulle landa.

Andra boken, Knutar och band, skrev jag under en kämpig tid i livet, och jag bestämde mig redan från början att skriva de bitar som kändes lustfyllda eller givande att skriva och lämna luckor emellan för att efterhand fylla på med det som fattades och knyta ihop i slutändan.

Inför tredje boken, Viddernas väv, behövde jag ha grepp om huvuddragen i berättelsen innan jag började.

Sedan den blev klar har jag inte skrivit mycket.

Jag har en del ganska långa avsnitt skrivna på bok 4. Och en del kortare. Jag har massor med anteckningar om smått och stort som ska vara med, och jag vet en hel del om berättelsen. Men jag har än så länge inte grepp om hur saker ska hänga samman, om början och slut och vägen däremellan. Och den här gången hindrar det mig totalt. Den här gången är det omöjligt att börja skriva ”på riktigt”, på allvar, om jag inte har det som nog ska kallas synopsis.

Jag gissar på att det finns flera anledningar.→ Läs resten av inlägget!

Fill your darlings

”Kill your darlings” är ett annat vanligt skrivråd. Det handlar om att bort delar av texten som man själv är väldigt förtjust i men som inte tillför historien tillräckligt ur läsarens perspektiv.

Ibland kan det förstås vara ett bra råd. Men innan du dödar dina älsklingar skulle jag föreslå att du undersöker om du istället kan göra motsatsen:
Fill your darlings.

För ibland bor det något fantastiskt och unikt i just det där avsnittet! Tar du bort det så förlorar berättelsen kanske just det som gör din berättelse speciell, och istället blir den bara en i mängden.

Kanske är problemet just att du hållit tillbaka och inte vågat ta ut svängarna? Inte vågat fylla dina älsklingar med allt det de skulle kunna vara?

Och ja, att fylla på sina älsklingar är nog generellt enklare om man tillåter sig att hoppa lite fram och tillbaka i sitt manus när behovet infinner sig, som jag skrev om tidigare.→ Läs resten av inlägget!

Mitt viktigaste skrivråd

“Det gör inget om första utkastet är dåligt. Det viktiga är att skriva klart det första utkastet, hur dåligt det än är. Sedan går det alltid att redigera.”

Ungefär det rådet – fast kanske snyggare formulerat – är ett av de allra vanligaste råden till den som vill skriva en bok.

Jag skruvar lite besvärat på mig varje gång jag läser det. För jag vet att för mig funkar det inte särskilt bra.

Min första bok skrev jag på ungefär det sättet. Till stor del för att kollegieblock och penna var de skrivverktyg som stod till buds på den tiden. Även om man kan sudda ut blyertstext, så är det knepigare med med redigering. Min första bok blev också i slutändan liggande i väldigt många år innan den faktiskt blev färdigbearbetad och utgiven. En viktig faktor i det var att när jag väl kom till slutet så hade förutsättningarna hunnit ändras så mycket sedan början, och det blev oöverstigligt att hantera.

Numera känner jag mig själv och mitt skrivande bättre. Jag vet att jag mår bäst av att bearbeta och fila på texten direkt, under pågående process. Börja skriva, flytta runt, ändra formuleringar, ändra igen. Eventuellt börja skrivpasset med att komplettera och bearbeta det jag skrev sist. Skriva de avsnitt jag har koll på, hoppa över andra, och anpassa det skrivna när det oskrivna klarnar.

Inte alltid, förstås. Ibland är det rätt upp och ner skrivflöde och viktigast att få ner saker i vilken form som helst. Och ibland är flowet av den karaktären att texten blir fantastiskt bra direkt.→ Läs resten av inlägget!

Läsa sina böcker när de väl är utgivna?

När jag nyss släppt min första bok (eller om det var precis innan den skulle släppas) så minns jag att jag frågade i någon författargrupp om andra författare brukade läsa sina böcker nånsin efter att de var släppta. Väldigt många svarade att de inte gjorde det; när boken väl var släppt så var den i någon mån ett passerat kapitel (pun not intended).

Jag ställde alltså frågan när jag själv var i den där fasen när man verkligen kräks på sin bok. I efterhand har jag läst i alla fall de två första böckerna efter att de släpptes, i samband med att jag ”korrlyssnade” ljudböckerna.

Min bokskrivarprocess skiljde sig nog en del från det som anses vanligast: Jag skrev alla tre böckerna/manusen innan jag skickade iväg dem till förlag. Det innebar att jag läste första och många gånger under tiden som jag skrev den andra, och första och andra medan jag skrev tredje, och sedan allihopa. För att stämma av detaljer och se till att allting stämde och vad konsekvent.
Om jag *inte* hade gjort så, utan först gett ut första boken och därefter skrivit andra boken, så hade jag ju behövt läsa redan utgivna böcker mycket mer?

När man ska göra reklam för sina egna böcker så behöver man ju också ha koll vad de handlar om 😉 Och visst, de övergripande dragen glömmer man kanske inte. Men ibland är det andra saker än den övergripande handlingen man behöver lyfta när man ska ”sälja” sina böcker. Och ibland inser jag att jag nog börjar tappa kollen på en del av det där.→ Läs resten av inlägget!

But I did it my way

Objektivt sett släppte jag mina böcker vid helt fel tillfälle.

Att släppa böcker handlar inte bara om att skriva klart, bearbeta, layouta, trycka och ha en färdig bok som potentiella läsare kan köpa. Det handlar också om att dessa potentiella läsare ska få reda på att boken finns och bli så intresserade att de väljer att köpa boken och läsa den, och de sedan i sin tur ska få andra att bli intresserade, och så vidare. Annars blir det ju bara en massa lådor med böcker som står och samlar damm.

För att åstadkomma allt detta behöver man förstås vara på en plats i livet där man är öppen för att ställa sig på barrikaderna och skrika ut ”Jag har släppt världens bästa böcker! Läs dem!” – eller nåt ditåt. Och i ärlighetens namn är det nog inte så jag funkar, oavsett tidpunkt i livet. Men när jag släppte böckerna var jag det kanske ännu mindre än vissa andra perioder i livet.

Ångrar jag att jag släppte böckerna när jag gjorde det?

Ibland. I alla fall under det första ögonblicket. Sedan tänker jag efter och minns varför jag gjorde det.

När den som betyder allra mest för en i världen har dött alldeles för tidigt i livet så behöver man hitta något att leva för. Ja, jag vet, på ett sätt ska barnen räcka för det. Men jag behöver också ha en egen drivkraft, något som håller mig över ytan, om jag ska kunna ha ork att vara en bra mamma.→ Läs resten av inlägget!

Mejl från Sanne till Sanne

Vem mejlar du oftast till? För min del är det mig själv.

Det finns olika skäl till att jag mejlar mig själv. Ett är att jag gör vissa saker på datorn och vissa i mobilen. Skriver gör jag helst på datorn, med ett riktigt tangentbord. Och större dokument – som manus eller för den delen pdf:er med slutligt layoutade böcker – hanteras också lättare på stor skärm. Men bilder tar jag ju oftast med mobilen, och även bearbetning av bilder och filmer sker i mobilen. Så ska jag posta något som kombinerar längre text med en bild eller film så innebär det ofta att jag antingen skickar text eller bild till mig själv.

Ett annat sammanhang är påminnelser eller anteckningar. Om jag kommer på vid läggdags att jag måste komma ihåg att göra något nästa dag – ringa någon eller beställa något eller sådär – så skickar jag ett mycket kort mejl, ofta med bara en rubrik. Och har jag ett pågående skrivprojekt och behöver anteckna en dialog eller något annat som jag har i huvudet, så gör jag det också i mejl till mig själv. Då har jag ofta en pågående mejltråd där jag fyller på med allt jag ska ”hantera” nästa gång jag sitter och skriver vid datorn.

På en jobbkurs nyligen hävdade kursledaren med bestämdhet att man absolut inte ska mejla sig själv för att komma ihåg saker – man ska istället alltid öppna outlook och lägga upp en ”uppgift” och när den ska genomföras.
Jag å min sida anser att var och en hittar sina sätt som funkar, både utifrån ens egna egenskaper och utifrån en mängd andra omständigheter.→ Läs resten av inlägget!

Folk som gör fel

Något jag har väldigt svårt för är plottar som bygger på att folk gör fel.

Folk som gör saker de inte borde.
Folk som gör saker de blivit tillsagda att inte göra.
Folk som gör saker de VET att de inte borde göra.
Och sen gör de det ändå.
Alltså avsiktligt.
Och man vet att det kommer att gå åt helvete.
Och sen gör det just det: går åt helvete.
Antingen i det pyttelilla (typ det blir pinsamt) eller i det jättestora (typ apokalypsen) eller nåt däremellan.

Det kryper i mig redan när jag inser att de kommer att göra det de skulle låta bli.
Och sen kryper det i mig hela tiden förbi tills katastrofen är över.

Och jag förstår inte alls varför man vill bygga sin plot på sånt. Varför man låter sina karaktärer AVSIKTLIGT göra sånt de vet att de borde låta bli.
För mig är det orealistiskt. Och så leder det till en sorts berättelse som jag knappt klarar av att fortsätta titta på/läsa.

Men jag antar att inte alla funkar som jag. För det här greppet är helt klart väldigt vanligt, och det skulle det knappast vara om alla tyckte det var lika obehagligt som jag.

Hur funkar du? Gillar du greppet eller avskyr du det?→ Läs resten av inlägget!

Oläsbara disketter och modern teknik

När jag för snart sex år sedan bestämde mig för att plocka upp mitt gamla bokmanus, som legat i dvala i typ två decennier, så var första steget att få fatt i en bearbetningsbar version.

Ursprungligen skrev jag för hand, med blyertspenna på kollegieblock. Både första genomskrivningen och andra genomskrivningen.
Men sedan skrev jag faktiskt in alltsammans på dator. På brorsans Amiga. Och det sparades förstås på disketter (som då fortfarande var en ganska cool sak, jämfört med kassettbanden som datorspelen låg på när jag var liten).

Nå. När jag skulle dra igång med skrivandet igen 2016 så var jag övertygad om att dessa gamla ordbehandlingsfiler vid senare tillfälle överförts till något nyare format och skulle ligga tillgängligt på vår Linuxburk. Men så var uppenbarligen inte fallet. Jag fick börja leta bland gamla disketter. Och jag hittade dem! Dels två blåa, som nog var från Amiga-tiden (sannolikt ungefär 1994), dels en svart, som förmodligen var från tidig Linuxtid, något år efter sekelskiftet gissar jag.

Men … disketter? Nej, jag har inte längre en dator som kan läsa dem.

En vän med äldre datorer av olika slag ryckte in och gjorde ett försök. Men misslyckades. Vi hittade helt enkelt inget sätt att läsa disketterna.

Lösningen bestod slutligen i modern teknik. För jag hade ju faktiskt en pappersutskrift sparad av diskettmanusversionen. Och numera kan man ju skanna dokument – och sedan be programmet omvandla det till text i ordbehandlingsprogram! En alldeles fantastisk lösning. Visst, det blev en hel del jobb med att sitta och ändra alla de saker som tolkades fel vid omvandlingen (en del bokstäver blev fel oftare än andra).→ Läs resten av inlägget!

Man tror man känner sina karaktärer

”… man tror att man vet hur människor man känner ska reagera på saker. Det vet man visst inte.”

🧶

Början på Viddernas väv är samtidigt (fortsättningen på) slutet av Knutar och band. 

Allt det där Ailsa gått och oroat sig för så länge. Hur kommer folk att reagera i praktiken?

Oron för omgivningens reaktioner kan hindra en från att göra många saker. Men även om man gått och oroat sig länge för just detta, så är det inte säkert att man har någon tydlig bild av vilka reaktioner man egentligen förväntar sig, utan bara att det kommer att bli väldigt jobbigt. 

När jag själv skulle skriva ihop de här bitarna insåg jag att jag inte heller själv visste hur de skulle reagera. Alla tankar som kom till mig var stereotypa och fel. Det fick ligga och mala länge innan det föll på plats. Men när det väl gjorde det så kändes alltsammans självklart och logiskt, som att det inte kunde varit på något annat sätt än just så här.

Och på köpet lärde jag känna mina karaktärer ännu bättre och närmre.→ Läs resten av inlägget!

Fokus på inspiration, inte kronologi

”You don’t have to write in a linear, orderly, or plodding way. Write whatever’s on fire in your imagination.”
/JACK WANG

När jag skrev Lysande klot tvenne så skrev jag kronologiskt. Dels blir det på automatik så när man skriver med blyertspenna och kollegieblock, dels hade det vid den tidpunkten inte föresvävat mig att man kunde göra på annat sätt.

Men när jag plockade upp skrivandet igen i vuxen ålder och tog itu med att skriva Knutar och band så resonerade jag på ett annat sätt. Moderna verktyg (Datorer! Ordbehandlingsprogram!) hade sedan länge vant mig vid att kunna flytta runt och bearbeta text mycket mer … organiskt? Jag var absolut inte beredd att återgå till stenåldersfasoner just vad gällde bokskrivandet. Och dessutom var den viktigaste poängen med att plocka upp skrivandet att göra något JAG VILLE. Alltså fokuserade jag i första hand på de delar jag hade en klar bild av och där inspiration och fantasi flödade. Och sedan jobbade jag igen luckorna efterhand.→ Läs resten av inlägget!