Jag älskar helheter. Att tänka på allt. Väga in alla aspekter. Göra saker i rätt ordning. Tänka igenom konsekvenser. Ta hänsyn till alla specialfall och undantag. Fördela saker rätt för maximal effekt. Vara genomtänkt.

Ovanstående är samtidigt enormt energikrävande för hjärnan. Komplexitet och många faktorer. Det är precis sådant som knäcker min hjärna. Sånt jag måste lära mig att låta bli, både som kvardröjande effekt av utbrändhet och som effekt av att vara mestadels ensam i väldigt mycket av det jag gör. (För är man ensam finns ingen att bolla saker med.)

Så jag försöker lära mig good enough. Jag försöker lära mig spontanitet – som motsats till att ha tänkt igenom alla konsekvenser redan innan.

Spår av detta kan man säkert ana i mina böcker, om man läser dem. De är inte så extremt genomarbetade som jag egentligen skulle vilja. Det är ett aktivt val, eftersom jag vet att jag inte har den hjärnkapacitet som skulle krävas för att arbeta igenom dem så mycket som jag helst skulle vilja. Eftersom alternativet skulle vara att låta dem ligga i en byrålåda (eller dator) till tidens ände, så valde jag att ge ut dem ändå. Inte perfekta, men good enough.

För tillfället stångas min hjärna med de där filmerna jag tänkt sätta ihop om vem som borde läsa böckerna om Elsinborien. Jag fastnar hela tiden på att jag säkert borde göra dem i en genomtänkt, väl varierad ordning. Släppa dem tillräckligt ofta, men lagom ofta. Egentligen ha en färdig plan för alltsammans innan jag ens la ut den första eller någon alls.→ Läs resten av inlägget!

Duschen. Det är ofta där tankarna faller på plats. Inte bara för bokskrivandet, utan också för andra saker jag behöver få ordning på. Bloggtexter. Eller de saker jag behöver notera i en lista för nåt sammanhang.

Men minnet är flyktigt. Även om jag kämpar med att hålla kvar sakerna i minnet, nöta fast dem, så hinner jag komma på fler saker under tiden i duschen – och när jag väl klivit ur duschen så har jag tappat åtminstone en del av det viktiga.

Idag kom jag på fyra viktiga saker i duschen. När jag fått en handduk om mig och hunnit till datorn så mindes jag två.

Promenader är också bra, på liknande sätt, att jag kommer på eller löser saker. Men på en promenad är det lite lättare att stanna och göra en notering i ett block i fickan, eller numera telefonen.

Duschen är svårare. Papper funkar inte där, och jag vill inte ta risken att blöta ner telefonen.

Idag stod jag i duschen och funderade på om man skulle ha ett laminerat papper att skriva på. Eller en whiteboard. Eller skriva med whiteboardpennor på kaklet. Fast det skulle väl rinna av. Och barnen skulle ändå inte gå med på det. Inte jag heller egentligen.→ Läs resten av inlägget!

Skrivande är en ensam sysselsättning.

Under många år pratade jag nästan inte om mitt skrivande med någon alls. Ju färre som vet om att man skriver, eller mer bestämt VAD man skriver, desto färre finns det som skulle kunna ifrågasätta det eller håna en för det, typ.

Men när jag plockade upp skrivandet igen, för typ ett halvt decennium sedan, så insåg jag att jag faktiskt behövde folk att bolla med. Folk som kunde ha åsikter om det jag grunnade på. Handling. Fakta. Namn. Eller för den delen bara folk jag kunde berätta om mina framsteg (och nederlag) för.

Jag behövde ett bollplank för boken. Ett Bokplank.

Så jag skapade en privat facebookgrupp med namnet Bokplank och bjöd in pålitliga vänner.

Och ni har varit till stor hjälp, mitt kära bokplank! Ni har stått ut med mina funderingar kring petitesser, stått ut med mitt gnäll, haft synpunkter på allt mellan himmel och jord. Dessutom har flera av er agerat testläsare, läst mina manus i olika stadier och haft en hel massa värdefulla synpunkter.

På senare tid har ni dessutom fått agera bollplank kring allt möjligt kring omslag, baksidestexter och typsnitt för de färdiga böckerna.

Jag kommer inte att tagga er här i inlägget, för en del av er vill nog helst inte synas, och det skulle bli märkligt att bara lyfta fram vissa. Men ni vet vilka ni är. Och jag är evigt tacksam för hjälpen.

Tack! 💕🙏→ Läs resten av inlägget!

Shitty first draft. Det pratas det väldigt ofta om. Bättre att skriva på och så blir det som det blir, och så kan man redigera sen. Det verkar vara den gängse uppfattningen.
Och alltså, funkar man så, så är det väl fine. Men jag vill föra till protokollet att inte alla funkar likadant.

Min första bok skrev jag på det sättet. Från början till slut. Och sedan börja om, skriva igenom hela, från början till slut. Sedan var jag i ärlighetens namn ganska uppgiven. Mina försök att få ordning på boken gav inte något vidare resultat. Jag fortsatte att försöka men gav slutligen upp. I praktiken fick materialet sedan ligga i ett par decennier.

När jag sedan plockade upp skrivandet igen, efter min mans död, så var första steget att bearbeta första boken till en nivå jag i huvudsak kunde stå för, eller liksom slippa skämskudden. Men när jag sedan började med bok 2 så var det med inställningen att skriva saker i den ordning och på det sätt som kändes inspirerande. Börja med att skriva de delar jag hade en klar bild av och som var roliga att skriva. Fylla bitarna emellan efterhand. Och bearbeta när det föll sig så, allt eftersom, för att få saker att passa bättre ihop, för att det genom processen utkristalliserades vad som var viktigt och vad som behövde förstärkas, och så vidare. Mycket lättare än att styra upp i efterhand!

Det innebar att när det slutligen fanns ett första manus, från början till slut, så var det inte ett shitty first draft.→ Läs resten av inlägget!

Första boken skrev jag med papper och penna. Blyertspenna och kollegieblock. När man skriver på det sättet så skriver man från början och till slut, i den ordning händelserna i boken utspelar sig. Kronologiskt. (Man kan förstås skriva ickekronologiskt, vad nu det heter, men blocket har liksom en riktning ändå, om ni fattar hur jag menar.)

Det där har sina nackdelar. Det är till exempel ganska bökigt med ändringar, i alla fall om det är saker som tar mer plats. Huvudsakligen blir det småändringar, eller att man sedan skriver om hela alltet igen från början till slut.

Innan jag släppte bokskrivandet för andra prioriteringar i livet hann jag dock knappa in hela boken på dator – men det är en annan historia.

När jag plockade upp skrivandet för några år sedan och skulle ge mig på bok 2 (Knutar och band) så hade vår värld hunnit förändras ganska mycket. Datorer, som var något ganska sällsynt och som gemene man absolut inte använde till ordbehandling när jag började skriva i slutet av 1980-talet, var numera ett självklart skrivverktyg, inte bara för en slutlig version utan ännu mer under själva skrivprocessen. Jag var sedan lång tid tillbaka van vid att själv använda datorn i skrivande av annat slag. Van att kunna skriva lite, sudda ut, flytta runt, fylla i med ny text mitt i, och så vidare. Det var fullkomligt självklart att använda detta även i bokskrivandet – jag skulle helt enkelt ha blivit fullkomligt tokig av att inte ha denna möjlighet jag numera vant mig vid.→ Läs resten av inlägget!

Att bygga ett hus från scratch kan verka lockande. Men det är ett stort jobb. Ännu större om man ska rita det först också. Det är så oändligt många beslut som ska tas! Hur stort ska huset vara, vad ska det ha för form, hur många våningar, hur många ingångar, små eller stora rum, vilka rum ska vara nära varandra, och så vidare. Och då har jag inte ens gått in på val av material, färger och liknande saker. Fruktansvärda mängder variabler, och varje variabel har massor med möjliga alternativ. Tillsammans kan de kombineras på oändligt många sätt. Det är tröttande.

Därför tycker jag bra om gamla hus. Befintliga hus. Vissa förutsättningar är redan låsta. Ytterväggarna står där de står, och även de flesta innerväggar är förmodligen fasta förutsättningar. Byggmaterial, typ av grund, takkonstruktion, typ av fönster och så vidare, det är redan bestämt. Även den allmänna stilen finns där. Det jag sedan har att göra, när jag flyttar in, är att vårda det som finns, plocka fram husets styrkor och bygga bort dess svagheter. Renodla husets själ. Sätta min egen prägel på det. Anpassa huset till mina behov, men inom rimliga gränser. För en hel del av förutsättningarna finns redan där.

Betydligt färre val för mig. Mindre stress för min hjärna. Jag kan fokusera på de val jag vill göra istället för att behöva göra alla valen.

(Jodå, jag kommer till poängen.)

När jag plockade fram mitt gamla manus för sisådär fem år sedan, för att försöka få ordning på det, så ifrågasatte jag till att börja med allt.→ Läs resten av inlägget!

Hade det inte varit för bok 2 så hade inte bok 1 nånsin blivit färdig.

Jo, men så kan man nog faktiskt säga.

Visst, jag skrev ju klart bok 1 (Lysande klot tvenne, fast den hette inte det på den tiden) först. Men jag var verkligen inte nöjd. Och när jag hade skrivit om den var jag fortfarande inte nöjd med den. Dessutom var jag vid det laget förbannat trött på den. Att ha ett manus man skrivit om men mest är irriterad på och som man inte alls har vare sig tid eller lust att göra något mer med, än mindre vet vad man borde göra åt det … Det var egentligen en ganska överhängande risk att jag bara skulle ha låtit det vara. Struntat i det.

Fast jag hade ju en idé om en bok 2, som jag ville skriva. En fortsättning.

Nå. Jag hade inte tid i vilket fall. Livet innehöll för mycket annat jag ville, och ibland måste man prioritera. Så manuset och idéerna stoppades undan i nästan 20 år. Tills livet ändrades.

Men de där irriterande förutsättningarna fanns kvar. Jag var inte nöjd med bok 1. Men jag ville skriva fortsättningen. Och man kan inte ha en fortsättning om man inte har en början.

Jag var helt enkelt tvungen att få ordning på bok 1. Bearbeta den så att jag kunde stå ut med den och få skriva min fortsättning.→ Läs resten av inlägget!