- Omslagen
Ja, visst är de vackra, det säger alla. Men inte är det väl något som lockar till läsning? Det borde vara mer action på dem, kanske? Något som säger mer om vad de handlar om? De här bokomslagen är något man kommenterar att de är vackra, och sen går man vidare, punkt. - De är skrivna på svenska
Alla som har det minsta koll vet att fantasy ska läsas på engelska. Fråga bara typ alla coolingar på booktok (alltså bokdelen av Tiktok). Det är ju liksom inte rätt känsla i det svenska språket. Och det blir inte tillräcklig verklighetsflykt när man faktiskt fattar alla orden. Att olika svenska fantasyförfattare skulle ha olika språk och stil och att man därmed inte kan avfärda alla på det sättet är någon sorts bullshit som jag som författare kommer dragande med för att försöka lura dig i fällan. - De är fantasy
Det är ju bara skumma nördar som läser sånt. Vanligt folk läser deckare och feelgood! Och de seriösa läser litteratur, det vill säga sånt som inte behöver någon genrebeteckning. Fantasy, det är ju bara en massa hittepå. Magi och grejer. Och drakar. Nä, såna som du vill ju ha realistiska böcker, om sånt som kan hända på riktigt! Typ återkommande mord i samma lilla stad (mord som dessutom alltid klaras upp), eller berättelser där den nyinflyttade grannen visar sig vara drömprinsen. Eller ännu tyngre saker. - De ligger i kategorin ”unga vuxna”
Och du är ju vuxen. Inte kan du väl läsa något som fungerar att läsa även för dem som är unga/yngre än dig?
Etikett: språk
mar 09 2025
Därför ska du inte läsa mina böcker
mar 06 2025
Läst hos Svensk bokhandel: AI-översatt ungdomsbok kritiseras av översättare
Ett tiotal erfarna översättare har granskat kvaliteten på en maskinöversatt ungdomsbok utgiven på Bokförlaget Nona. De lät boken vandra från översättare till översättare och fyllde sidorna med redigeringar. Resultatet blev en fullkomligt nedklottrad bok – som sedan skickades anonymt till Nona.
AI-översatt ungdomsbok kritiseras av översättare: ”En katastrof”, Svensk bokhandel
Som författare får man ofta höra att man absolut inte ska skriva på annat än sitt eget modersmål, och att svenskar inte ska skriva på engelska. Men i den här jämförelsen så blir den rekommendationen än mer tveksam 🙃
Det bästa är förstås alltid om folk som kan nånting också får göra det. En del kan andra språk bra nog för att skriva på dem. Annars bör människor som kan anlitas.
För övrigt, om dåliga maskinöversättningar är vad som möter de unga människor som väljer att läsa på svenska så kan man ju förstå om de hellre läser på engelska. → Läs resten av inlägget!
okt 19 2024
Språk i fantasy
När man skriver berättelser som utspelar sig i en påhittad värld är det en de saker man behöver fundera på. Eller kanske snarast flera av de saker man behöver fundera på.
Pratar man samma språk i den världen som i vår värld? Pratar man samma språk överallt i den påhittade världen, eller finns det flera (många) olika språk? Förstår människor från olika länder i världen varandra? Och får läsaren träffa på ord eller meningar från världens språk?
I landet Elsinorien pratar man samma språk som i vår värld. Men där finns också ett äldre språk, gammalelsinoriska. Detta språk ligger närmre grannländernas språk. I Lysande klot tvenne är Nanna fjorton år och har ganska lätt att lära sig de nya språken. Men när hon blir äldre blir det svårare för henne.
Jag har inte hittat på ett helt språk. Men läsaren får träffa på en del ord och uttryck från gammalelsinoriskan. Texten i bilden ger ett exempel.→ Läs resten av inlägget!
sep 09 2024
(insprängd tanke)
När jag skrev texter i skolan brukade jag få kommentarer om att jag använde för många tankstreck.
Ja, jag är förtjust i att skjuta in sidospår och relaterade tankar när jag skriver. För det är så min hjärna funkar: det pågår ofta flera, delvis relaterade, tankespår samtidigt. Skulle jag försöka sortera bort, rensa ut och dela upp så skulle kopplingen mellan olika områden försvinna, och det skulle bli små fyrkantiga boxar bredvid varandra, istället för en virvlande vindlande väv av sammanhang.
Det finns olika sätt att koppla samman olika tankar och spår i en text. Tankstreck är ett. Inskjutna bisatser ett annat, och ibland är semikolon det rätta.
Och så finns det parenteser.
Som naturvetare gillar jag förstås parenteser. Har man nått en viss nivå inom matte tycker nog de flesta att parenteser, gärna i flera ”lager”, är ett utmärkt verktyg för att hålla ordning på olika delars relation till varandra.
Men i skönlitterär text?
I bild 2 finns ett utdrag ur en av mina böcker. Under utgivningsprocessen fick jag frågan om jag inte trots allt skulle skriva om stycket, så att jag blev med parenteserna. Jag hade förstås redan funderat på saken, men funderade ett varv till – och landade ändå i att behålla parenteserna. För här är, enligt min uppfattning, just parenteser den rätta lösningen, och jag tycker om att nyttja de olika verktyg som står till buds.
Jag fattar samtidigt att det stör en del. Vissa läsare vill slippa inskjutna satser (oavsett verktyg) när de läser skönlitteratur. Och då finns det kanske böcker som faller bättre i smaken än mina.→ Läs resten av inlägget!
jun 30 2024
– Varför måste ni ha så konstiga namn i fantasy?
När jag började skriva det som med tiden blev Lysande klot tvenne, så hade karaktärerna helt vanliga namn. Paulina. Maria. Nadja. Andreas. Nathan. Jag använde namn jag tyckte om men funderade inte så mycket mer över saken.
Senare började jag mixtra med stavningen av en del av namnen. Jag minns inte exakt hur mina tankar gick, men det var väl ett sätt att markera skillnaden mot ”vår vanliga värld”, eftersom boken huvudsakligen inte utspelar sig här.
Med tiden gjorde jag mer genomgripande förändringar. Framför allt för att de flesta av de namn jag dittills hade använt har sitt ursprung i bibliska sammanhang, på ett eller annat sätt. Och det blev ärligt talat inte särskilt vettigt, med tanke på … allt. Jag ville frikoppla från den religionskulturella bakgrund som vi i vardagen, i Sverige idag, rätt sällan tänker på.
En del namn hittade jag på. Andra genomgick mer drastiska förändringar än bara stavning.
För de personer som hör till vår värld, här på Jorden, satsade jag på namn med sin grund i det fornnordiska. På det sättet kunde jag låta början utspela sig i en mycket diffus ”dåtid”. (Sinja är en ganska ovanlig variant av Signe.)
Hade jag skapat ”min” värld idag hade jag kanske varit mer systematisk från början. Låtit namn från samma land i min påhittade värld vara byggda på liknande sätt. Nu är det lite mer slumpmässigt. Så blir det väl å andra sidan ändå när folk har kontakter med sina grannländer och sin omvärld?
Och ja, några av mina namn är nog lite krångliga.→ Läs resten av inlägget!
apr 01 2024
Recension: Huset vid regnbågens slut
En av mina favorittyper av böcker när jag växte upp var böcker om ganska vanliga barn som råkade ut för osannolika och stundtals magiska saker i sin ganska vanliga vardag som visade sig inte vara så där helt vanlig trots allt. Edith Nesbit var en av författarna som brukade ligga bakom sådana böcker, Maria Gripe var en annan, men det fanns också andra som jag inte längre minns namnen på, kanske framför allt för att de inte var lika kända och jag därför inte kunnat hitta tillbaka till dem i efterhand.
Nu vill jag i alla fall lägga till ytterligare ett namn till denna lista: Annika Rolfsdotter.
Annika Rolfsdotters bok Huset vid regnbågens slut är en bok i samma anda som ovanstående författares böcker (men mer åt Nesbit än Gripe). Den utspelar sig ett till synes vanligt svenskt sommarlov och tar avstamp i vanliga företeelser som visar vara allt annat än vanliga.
Når boken upp till samma nivå som Nesbit och Gripe? Nej, inte riktigt. Eller, det tror jag inte. Men det är å andra sidan svårt att veta säkert, eftersom jag numera inte kan tillåta mig att sugas in i böcker på samma sätt som under uppväxten (pga den j-a utbrändheten) och måste läsa i små portioner. Annars hade jag nog slukat den här boken mycket snabbare.
Boken har rekommenderad läsålder 12-15 år. Jag tror nog jag hade läst den långt innan jag fyllde 12 år (men det var väl så jag funkade). Boken har många och korta kapitel, och det hinner ändå verkligen hända saker i varje kapitel.→ Läs resten av inlägget!
mar 07 2024
Vad är egentligen ”rätt” uttal?
Fössta tossdan i mass. Överallt serveras det massipantåta. Upprinnelsen till firandet är smålänningars ”särpräglade” (inte mitt ordval) uttal av bokstaven R, speciellt i vissa kombinationer av bokstäver. Som RS.
Så vad är då ett ”normalt”/icke särpräglat uttal?
Jag som skåning tycker att det självklara uttalet av RS är just så: R plus S. Inget konstigt alls.
Men det var inte förrän jag för något år sedan såg någon nämna RS i en uppradning av olika stavningar av sje-ljudet som jag insåg att folk i vissa delar av landet ser sitt uttal av ord som fors (”fosj”) som det normala och utgår från att det är rätt/normalt uttal och inte något dialektalt.
Det enda rimliga svaret är förstås att alla uttalen är lika rätt och normala. Alla dialekter har samma berättigande, och någon egentlig rikssvenska finns inte, åtminstone inte när det gäller talat språk.
Som smålänning på mödernet hade jag hellre firat Småland med en bit ostkaka med hjortronsylt. Men även jag har lyckats lägga beslag på en bit marsipantårta idag – inte säger jag nej när det serveras 🎂→ Läs resten av inlägget!
feb 22 2024
Ordet som inte fanns på engelska fanns visst på engelska
När jag började lära mig engelska i skolan (i tredje klass, 1984) fick jag lära mig att det inte fanns något engelsk ord för syskon.
Vi fick lära oss att bror hette brother och syster hette sister, och att om vi skulle fråga ”Har du några syskon?” så hette det ”Have you got any brothers or sisters?”.
Idag vet jag att syskon heter sibling(s). Det är ett självklart ord, inget konstigt eller ovanligt.
Jag vet inte om ordet sibling har gjort en ”resa” sedan 1980-talet, eller om det var mina lärare på den tiden som inte hadekoll. Jag har inte gjort några efterforskningar i modern engelsk språkhistoria.
Men varenda gång jag hör ordet sibling så tänker jag på att jag under ganska lång tid fick lära mig att ”syskon” var ett av de ord som inte har någon motsvarighet på engelska. Och att det uppenbarligen inte stämmer.
TILLÄGG 24 februari: Läs gärna kommentarerna om mitt inlägg på Facebook och instagram för att få veta mer. Där fick jag bland annat följande intressanta information:
Ordet ”sibling är ett gammalt ord, men slutade användas på 1400-talet, för att sedan börja användas igen 1903.
GONE BUT NOT FORGOTTEN: PERSISTENCE AND REVIVAL IN THE HISTORY OF ENGLISH WORD LOSS (Kapitel 11 handlar om ”sibling”)→ Läs resten av inlägget!
dec 27 2023
Böcker på svenska i en alltmer engelskspråkig värld
Jag skriver på svenska. Det är mitt modersmål, det språk jag behärskar bäst och det språk som ligger närmst det jag skriver om. Och alltså är mina böcker utgivna på svenska.
Samtidigt lever vi i en alltmer engelskspråkig värld. De allra flesta av oss kan engelska bra nog för att klara av vardagliga sitiationer; väldigt många svenskar klarar hyfsat väl att läsa böcker på engelska eller se en engelsktalad film utan svensk text.
Jag har i grunden inga problem med det. Att många av oss kan engelska så pass bra öppnar upp en mycket större värld, med många fler möjligheter. Inte bara kan vi läsa böcker eller se filmer som inte översatts; vi kan delta i samtal och tillgodogöra oss nyheter från en mycket större kulturell sfär och hitta många fler människor med samma intressen och egenskaper, även ner på mycket specifik nivå. Det är underbart!
Men som författare börjar jag uppleva det lite besvärligt.
På tiktok är det engelska som gäller för att nå ut. Även de svenska bokläsarna där läser huvudsakligen böcker på engelska. Och en hel del av de svenska författare som finns på tiktok postar på engelska. Det är en väg till att synas. Men hjälper det att få synlighet bland engelskspråkiga tittare när de böcker man ger ut är på svenska? Jag vet inte.
Och på facebook, när jag är inloggad som min författarsida och scrollar det flöde facebooks algoritmer lägger upp åt mig, är det i allt större utsträckning engelskspråkiga indieförfattares postningar jag får se, trots att jag mest följer andra svenska författare och andra sidor på svenska.→ Läs resten av inlägget!
aug 28 2023
Mellan raderna
Det
står
inget
mellan
raderna.
Många människor ”läser in saker mellan raderna”. Det betyder att de uppfattar saker som inte står i texten. De kan uppfatta att den som skrivit texten antyder något eller har en viss ”ton”.
De läser saker som inte står där.
Ibland kan det förstås vara så att läsaren läser in saker som den som skrev ville att läsaren skulle läsa in. Det kan hända oavsiktligt, om läsaren och skribenten har liknande sätt att tolka, eller om skribenten har lärt sig vad olika läsare kan tänkas läsa in och sedan använder det i sitt skrivsätt. Beroende på målgrupp kan författaren i så fall göra olika val: vänder jag mig till läsare som läser det som faktiskt står där eller som läser in mer?
Som författare är det förstås en fördel om man i varje situation kan förutse hur olika personligheter, neurotyper, m.m. kan tänkas uppfatta en text, vad de kan tänkas läsa in mellan raderna, etc.
Men i vanligt vardagsliv tycker jag rimligen att den som läser in saker mellan raderna själv behöver vara medveten om det – eller i alla fall inte lägga skulden på den som skrivit något och faktiskt inte alls skrivit något mer än just det som står där.→ Läs resten av inlägget!
