Etikett: språk

Okategoriserade

Språk i fantasy

När man skriver berättelser som utspelar sig i en påhittad värld är det en de saker man behöver fundera på. Eller kanske snarast flera av de saker man behöver fundera på.

Pratar man samma språk i den världen som i vår värld? Pratar man samma språk överallt i den påhittade världen, eller finns det flera (många) olika språk? Förstår människor från olika länder i världen varandra? Och får läsaren träffa på ord eller meningar från världens språk?

I landet Elsinorien pratar man samma språk som i vår värld. Men där finns också ett äldre språk, gammalelsinoriska. Detta språk ligger närmre grannländernas språk. I Lysande klot tvenne är Nanna fjorton år och har ganska lätt att lära sig de nya språken. Men när hon blir äldre blir det svårare för henne.

Jag har inte hittat på ett helt språk. Men läsaren får träffa på en del ord och uttryck från gammalelsinoriskan. Texten i bilden ger ett exempel.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

(insprängd tanke)

När jag skrev texter i skolan brukade jag få kommentarer om att jag använde för många tankstreck.

Ja, jag är förtjust i att skjuta in sidospår och relaterade tankar när jag skriver. För det är så min hjärna funkar: det pågår ofta flera, delvis relaterade, tankespår samtidigt. Skulle jag försöka sortera bort, rensa ut och dela upp så skulle kopplingen mellan olika områden försvinna, och det skulle bli små fyrkantiga boxar bredvid varandra, istället för en virvlande vindlande väv av sammanhang.

Det finns olika sätt att koppla samman olika tankar och spår i en text. Tankstreck är ett. Inskjutna bisatser ett annat, och ibland är semikolon det rätta.

Och så finns det förstås parenteser.

Som naturvetare gillar jag förstås parenteser. Har man nått en viss nivå inom matte tycker nog de flesta att parenteser, gärna i flera ”lager”, är ett utmärkt verktyg för att hålla ordning på olika delars relation till varandra.

Men i skönlitterär text?

I bild 2 finns ett utdrag ur en av mina böcker. Under utgivningsprocessen fick jag frågan om jag inte trots allt skulle skriva om stycket, så att jag blev med parenteserna. Jag hade förstås redan funderat på saken, men funderade ett varv till – och landade ändå i att behålla parenteserna. För här är, enligt min uppfattning, just parenteser den rätta lösningen, och jag tycker om att nyttja de olika verktyg som står till buds.

Jag fattar samtidigt att det stör en del. Vissa läsare vill slippa inskjutna satser (oavsett verktyg) när de läser skönlitteratur.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

– Varför måste ni ha så konstiga namn i fantasy?

När jag började skriva det som med tiden blev Lysande klot tvenne, så hade karaktärerna helt vanliga namn. Paulina. Maria. Nadja. Andreas. Nathan. Jag använde namn jag tyckte om men funderade inte så mycket mer över saken.

Senare började jag mixtra med stavningen av en del av namnen. Jag minns inte exakt hur mina tankar gick, men det var väl ett sätt att markera skillnaden mot ”vår vanliga värld”, eftersom boken huvudsakligen inte utspelar sig här.

Med tiden gjorde jag mer genomgripande förändringar. Framför allt för att de flesta av de namn jag dittills hade använt har sitt ursprung i bibliska sammanhang, på ett eller annat sätt. Och det blev ärligt talat inte särskilt vettigt, med tanke på … allt. Jag ville frikoppla från den religionskulturella bakgrund som vi i vardagen, i Sverige idag, rätt sällan tänker på.

En del namn hittade jag på. Andra genomgick mer drastiska förändringar än bara stavning.

För de personer som hör till vår värld, här på Jorden, satsade jag på namn med sin grund i det fornnordiska. På det sättet kunde jag låta början utspela sig i en mycket diffus ”dåtid”. (Sinja är en ganska ovanlig variant av Signe.)

Hade jag skapat ”min” värld idag hade jag kanske varit mer systematisk från början. Låtit namn från samma land i min påhittade värld vara byggda på liknande sätt. Nu är det lite mer slumpmässigt. Så blir det väl å andra sidan ändå när folk har kontakter med sina grannländer och sin omvärld?

Och ja, några av mina namn är nog lite krångliga.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Recension: Huset vid regnbågens slut

En av mina favorittyper av böcker när jag växte upp var böcker om ganska vanliga barn som råkade ut för osannolika och stundtals magiska saker i sin ganska vanliga vardag som visade sig inte vara så där helt vanlig trots allt. Edith Nesbit var en av författarna som brukade ligga bakom sådana böcker, Maria Gripe var en annan, men det fanns också andra som jag inte längre minns namnen på, kanske framför allt för att de inte var lika kända och jag därför inte kunnat hitta tillbaka till dem i efterhand.

Nu vill jag i alla fall lägga till ytterligare ett namn till denna lista: Annika Rolfsdotter.

Annika Rolfsdotters bok Huset vid regnbågens slut är en bok i samma anda som ovanstående författares böcker (men mer åt Nesbit än Gripe). Den utspelar sig ett till synes vanligt svenskt sommarlov och tar avstamp i vanliga företeelser som visar vara allt annat än vanliga.

Når boken upp till samma nivå som Nesbit och Gripe? Nej, inte riktigt. Eller, det tror jag inte. Men det är å andra sidan svårt att veta säkert, eftersom jag numera inte kan tillåta mig att sugas in i böcker på samma sätt som under uppväxten (pga den j-a utbrändheten) och måste läsa i små portioner. Annars hade jag nog slukat den här boken mycket snabbare.

Boken har rekommenderad läsålder 12-15 år. Jag tror nog jag hade läst den långt innan jag fyllde 12 år (men det var väl så jag funkade). Boken har många och korta kapitel, och det hinner ändå verkligen hända saker i varje kapitel.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Vad är egentligen ”rätt” uttal?

Fössta tossdan i mass. Överallt serveras det massipantåta. Upprinnelsen till firandet är smålänningars ”särpräglade” (inte mitt ordval) uttal av bokstaven R, speciellt i vissa kombinationer av bokstäver. Som RS.

Så vad är då ett ”normalt”/icke särpräglat uttal?

Jag som skåning tycker att det självklara uttalet av RS är just så: R plus S. Inget konstigt alls.

Men det var inte förrän jag för något år sedan såg någon nämna RS i en uppradning av olika stavningar av sje-ljudet som jag insåg att folk i vissa delar av landet ser sitt uttal av ord som fors (”fosj”) som det normala och utgår från att det är rätt/normalt uttal och inte något dialektalt.

Det enda rimliga svaret är förstås att alla uttalen är lika rätt och normala. Alla dialekter har samma berättigande, och någon egentlig rikssvenska finns inte, åtminstone inte när det gäller talat språk.

Som smålänning på mödernet hade jag hellre firat Småland med en bit ostkaka med hjortronsylt. Men även jag har lyckats lägga beslag på en bit marsipantårta idag – inte säger jag nej när det serveras 🎂→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Ordet som inte fanns på engelska fanns visst på engelska

När jag började lära mig engelska i skolan (i tredje klass, 1984) fick jag lära mig att det inte fanns något engelsk ord för syskon.

Vi fick lära oss att bror hette brother och syster hette sister, och att om vi skulle fråga ”Har du några syskon?” så hette det ”Have you got any brothers or sisters?”.

Idag vet jag att syskon heter sibling(s). Det är ett självklart ord, inget konstigt eller ovanligt.

Jag vet inte om ordet sibling har gjort en ”resa” sedan 1980-talet, eller om det var mina lärare på den tiden som inte hadekoll. Jag har inte gjort några efterforskningar i modern engelsk språkhistoria.

Men varenda gång jag hör ordet sibling så tänker jag på att jag under ganska lång tid fick lära mig att ”syskon” var ett av de ord som inte har någon motsvarighet på engelska. Och att det uppenbarligen inte stämmer.

TILLÄGG 24 februari: Läs gärna kommentarerna om mitt inlägg på Facebook och instagram för att få veta mer. Där fick jag bland annat följande intressanta information:

Ordet ”sibling är ett gammalt ord, men slutade användas på 1400-talet, för att sedan börja användas igen 1903.
GONE BUT NOT FORGOTTEN: PERSISTENCE AND REVIVAL IN THE HISTORY OF ENGLISH WORD LOSS (Kapitel 11 handlar om ”sibling”)→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Böcker på svenska i en alltmer engelskspråkig värld

Jag skriver på svenska. Det är mitt modersmål, det språk jag behärskar bäst och det språk som ligger närmst det jag skriver om. Och alltså är mina böcker utgivna på svenska.

Samtidigt lever vi i en alltmer engelskspråkig värld. De allra flesta av oss kan engelska bra nog för att klara av vardagliga sitiationer; väldigt många svenskar klarar hyfsat väl att läsa böcker på engelska eller se en engelsktalad film utan svensk text.

Jag har i grunden inga problem med det. Att många av oss kan engelska så pass bra öppnar upp en mycket större värld, med många fler möjligheter. Inte bara kan vi läsa böcker eller se filmer som inte översatts; vi kan delta i samtal och tillgodogöra oss nyheter från en mycket större kulturell sfär och hitta många fler människor med samma intressen och egenskaper, även ner på mycket specifik nivå. Det är underbart!

Men som författare börjar jag uppleva det lite besvärligt.

På tiktok är det engelska som gäller för att nå ut. Även de svenska bokläsarna där läser huvudsakligen böcker på engelska. Och en hel del av de svenska författare som finns på tiktok postar på engelska. Det är en väg till att synas. Men hjälper det att få synlighet bland engelskspråkiga tittare när de böcker man ger ut är på svenska? Jag vet inte.

Och på facebook, när jag är inloggad som min författarsida och scrollar det flöde facebooks algoritmer lägger upp åt mig, är det i allt större utsträckning engelskspråkiga indieförfattares postningar jag får se, trots att jag mest följer andra svenska författare och andra sidor på svenska.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Mellan raderna

Det
står
inget
mellan
raderna.

Många människor ”läser in saker mellan raderna”. Det betyder att de uppfattar saker som inte står i texten. De kan uppfatta att den som skrivit texten antyder något eller har en viss ”ton”.

De läser saker som inte står där.

Ibland kan det förstås vara så att läsaren läser in saker som den som skrev ville att läsaren skulle läsa in. Det kan hända oavsiktligt, om läsaren och skribenten har liknande sätt att tolka, eller om skribenten har lärt sig vad olika läsare kan tänkas läsa in och sedan använder det i sitt skrivsätt. Beroende på målgrupp kan författaren i så fall göra olika val: vänder jag mig till läsare som läser det som faktiskt står där eller som läser in mer?

Som författare är det förstås en fördel om man i varje situation kan förutse hur olika personligheter, neurotyper, m.m. kan tänkas uppfatta en text, vad de kan tänkas läsa in mellan raderna, etc.

Men i vanligt vardagsliv tycker jag rimligen att den som läser in saker mellan raderna själv behöver vara medveten om det – eller i alla fall inte lägga skulden på den som skrivit något och faktiskt inte alls skrivit något mer än just det som står där.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Banal

Banal. Det hör till det man helst inte vill vara, och man vill inte att det man skriver ska klassas som banalt.

Ordet banal i Svenska akademins ordbok.

Och samtidigt som den förklarande texten i SAOB nämner ord som alldaglig och intresselös, så förknippar jag snarast ordet banal med något som innehåller lite för mycket, exempelvis av känslor, eller något baserat på en klassisk typ av berättelse, som någon saga, full av klassiska element avsedda just att väcka känslor. Eller som en tv-såpa med nya avsnitt varje dag, där alla ständigt pendlar mellan känslornas ytterligheter.

Är man rädd att klassas som banal blir det lätt att man håller tillbaka på allt som skulle kunna uppfattas så. Och då är risken att det istället blir tråkigt av den anledningen.

Det knepiga är ju alltid balansgången. Om något går hem hos många så har det ju uppenbarligen något många uppskattar. Känslor är viktiga och ska inte fösas undan. Det viktiga är att hitta nyanserna, vinklingarna och greppen som gör att den banala berättelsen samtidigt blir unik. Kombinera det allmänmänskliga med det som är just ditt. Alternativet är ju att vara svår och otillgänglig, nåt som bara en liten skara orkar läsa.

Tar vi bort allt som någon kan klassa som banalt tror jag helt enkelt våra berättelser blir ganska ointressanta.

💕

Hur ser du på det banala? Läser eller skriver du banalt?→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Matta och tofflor

trasmatta
tofflor

Den första bilden visar en matta. Den andra visar ett par tofflor. Båda delar självklarheter sedan tidig barndom för mig.

Okej, på den lokala dialekten sa man snarast ”tollor”, i alla fall de som pratade lite bredare. Men ändå.

Och jag visste ju, åtminstone med tiden, att man kunde förtydliga och specificera. Trasmatta. Trätofflor. Och parallellt med det förstod jag att det fanns andra varianter. Som heltäckningsmattor, som försvann allt mer och som ju egentligen inte riktigt var mattor, snarast golv.

En matta var i grundutförande en trasmatta. Tofflor var i grunden trätofflor.

Jag är osäker på när det föll på plats att det som var självklart för mig inte var det för andra. Kanske hade jag hunnit bli vuxen?

Vi har alla våra egna referensramar. Och vem som har ”fel” eller ”rätt” är egentligen inte så viktigt i sådana här fall (även om en del kan ha ständigt pågående ”bråk” om vad som är ”rätt” ordning på en ost- och marmeladmacka). Men när vi ska kommunicera med andra behöver vi vara medvetna om att det som är självklart för oss själva inte behöver vara det för andra. Vi behöver ha ett intresse för att våra självklarheter kan skilja sig åt. Annars kommer vi att prata om varandra, missförstå varandra och bli arga. Den som utformar en blankett eller en informationstext behöver tänka igenom vad det finns för öppningar för missförstånd.

Vi som skriver skönlitterärt behöver också förhålla oss till det här. Uppfattar alla läsare samma sak när jag beskriver en miljö eller gestaltar någons reaktion?→ Läs resten av inlägget!