Etikett: språk

Okategoriserade

Jantelagen och engelskan

En fråga som dyker upp då och då i ett sammanhang jag nyligen lämnat* är den om att själv skriva på engelska eller översätta sin bok till engelska.

Det ständigt återkommande svaret från tongivande personer är att det kan man inte. Att ingen som inte själv är född och uppvuxen i landet och fått språket med modersmjölken kan skriva tillräckligt bra på ett språk i litteratursammanhang.

Oavsett om du sedan tidig barndom här i Sverige är i princip tvåspråkig.
Oavsett om du bott i landet ifråga i många år.
Oavsett … faktiskt vilka argument som helst.

Du ska fan inte tro att du kan något.
Du ska fan inte tro att *någon* kan något.
Och saker ska alltid göras på precis det sätt de alltid gjorts.

Jag bara kom att tänka på detta idag när jag återigen läste om någon som gjort precis detta: översatt själv. Med framgång. Inte från just svenska den här gången, men det är irrelevant.

Det relevanta är det eviga nedtryckandet i skorna.

Visst, alla kan inte. Men när du träffar på någon i ett internetforum för första gången kan du inte bedöma personens förmåga och kompetens på en kort fråga. Så gör då inte det! Personen ifråga kanske är långt mer kompetent än du nånsin kommer att bli.

*Ni som vet vilken grupp jag menar, ni vet.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Om nutida inlån av ord

”Nu är den grön, men orginellt var den blå.”

Ovanstående är en påhittad replik. Eller sammanhanget är påhittat, för att illustrera hur mina söner använder ordet orginellt. Och ja, jag vet att ordet normalt stavas originellt. Men jag väljer att stava det mer som det låter här, för det är ju inte heller den vanliga användningen av ordet – enligt min generation.

Mina ungdomar tillbringar stora delar av sin tillvaro i en engelskspråkig värld, via nätet. När de pratar svenska blir det med en stor andel ”direktöversatta” ord eller engelska ord med försvenskat uttal, försvenskade ändelser, etc.

Mina söner använder båda ordet ”orginellt” där jag skulle säga ”ursprungligt” eller något liknande. Och egentligen gör de det oberoende av varandra, för de umgås inte alls med varandra på nätet. Men ändå var det inte förrän jag nyligen hade äldste sonens kompis med i bilen och denne använde ordet ”orginellt” på samma sätt som tioöringen trillade ner för mig:
För deras generation är det här den självklara användningen av ordet. För dem är det inte en feltolkning eller missuppfattning, det är så det heter.

Och det är ju så språk utvecklas. Språkpoliser från min och äldre generationer kommer väl sannolikt att fortsätta ondgöra sig över ungdomarnas felanvändning, men det kommer kbappast ändra ungdomarnaa etablerade språk. Och egentligen följer nog inlånet snarast väletablerade inlåningsformer för utländska ord? Ta franska eller tyska eller engelska ord och justera uttal och ändelser så att det funkar med svenskan. Låna in en gång till lite senare, i lite annan form eller sammanhang och etablera en ny betydelse.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Ordet vi

”Vi.”
Vem ingår egentligen i vi?

När jag berättar saker ur mitt vuxna liv så börjar de ofta med en mening som innehåller ordet ”vi”. I det vi:et ingår jag och min pojkvän, som blev min sambo, som blev min man. Vi träffades. Vi köpte ett hus. Vi planterade saker i trädgården. Vi renoverade och förbättrade huset. Vi var på fokmusikfestival.

Det var han och jag som var det grundläggande vi:et.

Familjen utvidgades efterhand med två barn, som blev en del av vi:et för vissa sammanhang, men inte för alla. Det var inte barnen som gjorde saker på det sättet utan vi vuxna, stommen.

Sen dog min man. Och mitt vi blev väldigt vilset.

I vardagen, det dagliga nuet, var det plötsligt JAG i så många situationer. Ja, barnen var en del av vi:et, men inte alls på samma sätt. Det var jag som fick tillvaron att gå runt, löste de praktiska sakerna, fortsatte renoveringen, gick på möten med skolan, och så vidare.

Med tiden blev barnen större. Numera är den äldste formellt vuxen. I allt fler situationer är det konkret så att de är en del av vi:et på ett sätt som mer påminner om det ursprungliga grundläggande vi:et. Och ändå inte.

Om jag berättar om mitt vuxna liv så vacklar jag. Jag börjar i ett vi, som bitvis, för en viss period glider över i ett jag, för att sedan falddra fram och tillbaka mellan jag och vi. Och samtidigt som jag berättar så pågår konstant analysen i mitt huvud, av det jag säger, och funderingar på hur mottagaren uppfattar det.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Språkbarriärer

Ibland är språkbarriärer irriterande.

Väldigt många arrangemang som skulle vara rätt för att visa upp mina böcker och hitta nya läsare ordnas långt bort ur mitt hänseende, eftersom min utgångspunkt är södra Skåne. Men Köpenhamn / København / Copenhagen ligger förhållandevis jättenära, bara typ en timme bort med tåg (som går ofta). Och i Köpenhamn arrangeras @fantasticon.dk om några veckor.

Men mina böcker är på svenska. I Danmark pratar och skriver man på danska. 

Jag är uppvuxen i nordvästra Skåne, och när jag var liten var danskan trots allt en påtaglig del av tillvaron. På den tiden fanns det bara två svenska TV-kanaler. Men vi kunde få in dansk TV också, så vi såg en hel del TV på danska. Framför allt efter att Danmark hade fått sin andra TV-kanal, TV2, som visade en hel del engelska och amerikanska serier och filmer, men förstås med dansk text – jag lärde mig engelska via danskan och danska via engelskan, kan man säga. 

Och på den tiden var det också fullt normalt att ta färjan över till Danmark för att handla mat, eftersom vissa matvaror var påtagligt billigare där.

Jag var inte bra på danska, men danskan fanns där.

Så upplever jag inte att det är idag. Mina barn, också uppvuxna i Skåne – om än i en annan del av Skåne – tycker att danska är typ helt obegripligt.

Och böcker …? Alltså, att läsa en hel bok på ett språk är en helt annan sak än att läsa textremsorna till en film eller handla i en affär.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Furthermore

Jag sitter och läser en tung text från EU. Och funderar på helt andra saker än textens innehåll.

Vissa ord har en tendens att i mitt medvetande för evigt förknippas med ett visst sammanhang eller en viss person.

Som ordet ”furthermore”. Jag kan inte läsa det ordet utan att höra Snape, gestaltad av Alan Rickman, i Harry Potter and the Deathly Hallows:

”It has come to my attention earlier this evening, Harry Potter was sighted in Hogsmeade. Now, should anyone, student or staff, attempt to aid Mr. Potter, they will be punished in a manner consistent with the severity of their transgression. Furthermore, any person found to have knowledge of these events who fails to come forward will be treated as equally guilty. Now then … if anyone in here has any knowledge of Mr. Potter’s movements this evening I invite them to step forward … now.”

Har du några ord som funkar på det sättet, där du hör en viss röst eller hamnar i en viss bok eller film eller sammanhang bara du träffar på ordet?→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Veckad bomull och associationer

När jag var liten köpte man bomull i påse. Ett stort stycke bomull, veckad fram och tillbaka som ett dragspel, i en plastpåse. Mestadels till att riva av bitar av till om man skulle tvätta sår eller möjligen sminka av sig. Men vi hade också sådan bomull att lägga ut runt kyrkan med inbyggd speldosa till julen, så att det skulle se ut som snö.

Ibland tycker jag att molnen ser ut som sådan veckad bomull.

Jag vet inte om man fortfarande kan köpa bomull som ser ut på det sättet. Numera köper jag bara bomullsrondeller.

Associationer är knepiga saker när man skriver. För mig är det självklart vad jag menar om jag skriver att molnen ser ut som bomull. Men likheterna måste både passa för läsaren (eller tillräckligt stor andel av de som kan antas läsa boken) och för sammanhangen i boken.

I mitt fall behöver jag inte fundera på om läsarna förstår. För huvudpersonen i mina böcker har definitivt aldrig träffat på veckad bomull i en plastpåse.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Katter, kön och antaganden

Vi kan kalla den här katten för Sotis. Det är inte kattens namn, men det var ett vanligt kattnamn där jag växte upp och det passar bra för sammanhanget.

Om jag inte berättar något mer om katten, och du inte vet något om katten sedan innan, vad kommer du då att göra för antaganden om kattens kön? Kommer du att kalla katten han eller hon?

Jag är uppvuxen med katter och har haft katt under större delen av mitt liv. För mig har grundantagandet, ”default” kring ett katt jag inte vet något om, alltid varit att katten är en honkatt. (Utom om det är en helgul katt, för det har jag vetat sedan innan jag hade koll på de genetiska skälen att de oftast är hankatter.)

Jag vet egentligen inte varför honkatt är mitt ”default”. Men som uppvuxen på landet så var det väl överlag vanligare att behålla honkatter än hankatter. Okastrerade hankatter har rykte om sig att lätt hamna i bråk, inte hålla sig hemma, och inte bli särskilt gamla.

Däremot har jag också sedan ganska tidig ålder konstaterat att det är väldigt vanligt att nya bekantskaper som hälsar på utgår från att katter är hankatter. ”Vad heter han?” frågar de. ”Så söt han är!” Och det är nästan omöjligt att nöta in i dessa personer att katten ifråga inte är en hankatt. För dem är det default att katten är han.
Jag noterar detta även på instagram: de kommentarer och meddelanden som kommer från konton som säljer husdjursprylar kallar typ alltid mina katter han, fastän de kommenterar inlägg där jag tydligt kallat katten för hon.

→ Läs resten av inlägget!
Okategoriserade

Totte och Malin och språket som hela tiden utvecklas

När mina barn var små läste jag boken ”Totte och Malin” för dem. Mitt äldsta barn föddes 2004. Det exemplar av Totte och Malin som vi har är tryckt 2003.

I vårt exemplar av boken står det:
”Malin har en springa med ett litet hålsom hon kissar med.”

Vilket komplicerat sätt att uttrycka det!
Och dessutom hade ju nyligen ett nytt ord, snippa, börjat användas, ett ord som kändes mycket enklare.

Fördelen med små barn i den åldern man läser Totte-böckerna är att man läser för dem, och de tittar på bilderna. Så redan från början läste jag ”Malin har en snippa som hon kissar med”.

I nyare upplagor av boken har man gjort denna ändring på riktigt. Tack och lov.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Om ordet snippa

Så vad står det egentligen i ordböckerna?

I SAOL (Svenska Akademiens ordlista) från 2015:
snippa substantiv ~n snippor
• ⟨vard.⟩ kvinnans köns­organ

I SO (Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien) från 2021:
snippa snippan snippor
substantiv
snipp`a
● var­dagligt det yttre kvinnliga köns­organet

SAOL är väl för övrigt den ordbok man kan förvänta sig att folk i allmänhet har tillgång till.

Men de där paragrafryttarna har rotat fram Svensk ordbok för att kunna motivera sin märkliga tolkning av ordet snippa – en tolkning som inte stämmer med hur folk i allmänhet använder ordet.

Svensk ordbok gör samtidigt också kopplingen till ordet snopp. Och vilken vettig människa som helst borde antingen veta eller kunna räkna ut att för en tioåring så är det så orden används:
Snopp och snippa är varandras motsvarigheter. Det är ord som inkluderar ”alltsammans”.

När ett barn går till läkaren för ”ont i magen” så kan det onda sitta på en mängd olika ställen. Det vet läkaren.

En tioåring ska inte behöva fundera över mer exakta definitioner, över vad som inkluderas i de vanliga orden som huvud, ben, mage, snopp eller snippa.

En tioåring som blivit utsatt för övergrepp av något slag gör en prestation bara genom att ens kunna uttrycka detta. Och ordet snippa är ett mycket tydligt ord i detta sammanhang.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Mellan raderna

”Det står inget mellan raderna.” Det sa min svensklärare på gymnasiet.

Jag minns det som att hon sa det flera gånger, men jag vet inte säkert. Och jag minns inte heller i vilket sammanhang det sades.

Hon var en lärare av ”den gamla skolan”, i vit blus och plisserad rutig kjol. Oerhört kunnig på sina områden (som efter vad jag minns involverade klassiska språk) men också väldigt noga med hur saker skulle vara. För henne fick vi lära oss de två första raderna ur Illiaden utantill, för Det Var Sånt Man Skulle Kunna TM. (Utantillärande var annars ganska omodernt i början av 1990-talet, när jag gick gymnasiet.)

Litteraturkunskap var en viktig del av gymnasiesvenskan – jag tror rentav att vi fick separata betyg i svenska, litteratur respektive svenska, övrigt (fast det hette något annat) – och det var sannolikt i detta sammanhang, när det pratades tolkningar och analyser av romantiska 1700-talsdikter eller något annat liknande, som hon sa det. För analysera skulle vi.

Och ändå.

”Det står inget mellan raderna.”

Den där meningen har satt sig hos mig.

För jag håller ju med.
Det står inget mellan raderna.
Och ändå antas vi alltid, rentav uppmanas, att förhålla oss till det som står mellan raderna. Ibland uttalat, ibland underförstått.
Vi ska förvänta oss att folk ska läsa det som står mellan raderna.

Men.

Det står inget mellan raderna. Oavsett att de allra flesta läser in saker mellan raderna.

Så vad menade hon egentligen?
Det vet jag inte. Det är snart trettio år sedan jag hade henne som lärare, så jag kan inte fråga.→ Läs resten av inlägget!