Etikett: språk

Okategoriserade

Varför Elsinorien?

Min fantasyserie heter Elsinorien. Landet berättelserna utgår ifrån heter nämligen Elsinorien. Men varför heter det just Elsinorien?

Under lång tid hade jag egentligen ”glömt” hur det blev så. Eller ja, landet hade hetat Elsinorien så länge att det var helt integrerat för mig, en sån där självklarhet man inte alls funderar över. Men så råkade jag höra ursprunget till namnet i nåt sammanhang, och då kom jag ihåg.

Elsinore är det engelska namnet på den danska staden Helsingör. Staden man turar till med färjor från Helsingborg, och även staden där Shakespeares Hamlet hör hemma (på Kronborgs slott).

Jag snappade upp namnet Elsinore i ett engelskt (amerikanskt?) uppslagsverk som fanns i mitt barndomshem. Arvegods efter någon, tror jag. Och som barn älskade jag att bläddra i uppslagsverk, läsa lite här och lite där, mest på slump. Man började med något uppslagsverk, och sedan bläddrade man vidare, eller blev nyfiken på något utifrån det man läst och slog upp nästa ord.

Någon av de där gångerna snubblade jag alltså över Elsinore. Jag tyckte det var fint, och det fastnade i mitt huvud. När jag sedan behövde ett namn på mitt påhittade land så fiskade jag uppenbarligen upp det ur minnet.

Elsinorien har inte så många likheter med Elsinore/Helsingör. Båda ligger på östkusten. Båda är ganska lika hemma fast ändå inte riktigt. Men det är nog allt.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Respektlös och nonchalant

”Författaren har en nonchalant och respektlös inställning till språket.”

Nej, det är inte ett riktigt citat. Däremot har jag själv då och då gått och tänkt – rentav hoppats – att det där är något som kanske någon skulle kunna få för sig att skriva i en recension om mina böcker. Inte ordagrant, men med den innebörden. I alla fall om man menar respektlös på ett positivt sätt.Det där med språk – ordval, formuleringar, hur man använder olika tempus, och även vad man hoppar över – är spännande saker.

Under någon period av mitt skrivande (kanske under andra omskrivningen av boken, kanske senare) hade jag en önskan om att satsa på ett något ålderdomligare språk, för att det skulle passa bättre med när boken utspelar sig (även om det egentligen är oklart när det är, mer exakt). I den vevan bytte jag ut alla mamma och pappa mot mor och far. Sedan bytte jag tillbaka till mamma och pappa för vissa karaktärer. Numera säger alla mamma och pappa igen.

Med åren har jag lagt mig till med en avslappnad inställning till språket. Alla ord är bra! Alla ord behövs! I vissa sammanhang behövs ord som kanske uppfattas som ålderdomliga, för det finns inga ”moderna” ord för samma sak. Andra gånger använder jag ord som kan uppfattas som ålderdomliga för att jag helt enkelt gillar dem. Samtidigt använder jag många ord och uttryck som av en del kanske uppfattas som alltför moderna, vardagliga, ungdomliga eller på annat sätt utanför den ram som jag förväntas hålla mig inom.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Namn

Namn har alltid varit viktiga för mig.

Från början handlade det förmodligen mest om att namn kan vara vackra, fantasieggande, men också förmedla en känsla av helt annat slag. Det är som att en hel berättelse kan rymmas i ett namn. Men med tiden blev namns betydelser också intressant. Och med ”med tiden” menar jag redan under mellan- och högstadietiden. Jag kan mycket väl ha varit den som lånat ”Svenska förnamn” av Roland Otterbjörk flest gånger på det lokala biblioteket 🙂 Och det som intresserat mig med språk har alltid mer varit hur de är uppbyggda och släkt med varandra än att kunna tala eller skriva ett språk.

När jag först började skriva min bok så fick personerna ”helt vanliga” namn, fast namn jag tyckte om. Då var jag 13½ år gammal. Med tiden ändrades mitt fokus, och tids nog bytte många av karaktärerna namn.

Det har funnits tankar kring dessa namnbyten, förstås. Dels har det varit uppdelning i namn i vår värld och den andra världen, dels en hel massa tankar kring hur namn uppfattas.

Men namnen är också ett tydligt exempel på att jag inte har riktigt det helhetsgrepp om mitt världsbygge och min historia som jag ibland tycker att jag borde ha. Skulle jag ha byggt från början idag så skulle jag ha tänkt ut hela världen och alla sammanhangen från början, på ett mer strukturerat sätt. Och ibland tycker jag själv att jag borde ha tagit det helhetsgreppet senare. Men … det är mer ansträngande än jag orkar, faktiskt.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Svordomar

Eftersom jag var en snäll flicka så svor jag aldrig när jag var liten. Men numera svär jag, och jag tycker att svordomar tillför något i språket – ibland behöver man helt enkelt den där extra kraften som kommer av ord och uttryck som inte slipats och polerats för att ta bort den vassa udden.

Huvudpersonen i mina böcker svär också. Inte så ofta, men när hon är riktigt arg eller upprörd. Hon kommer, precis som jag och och förmodligen även du, från Jorden/Tellus, och hennes språk grundar sig i mitt språk, så alltså använder hon vanliga svenska svordomar.

Våra klassiska svenska svordomar grundar sig huvudsakligen i religion. Framför allt är det olika ord kopplade till djävulen och hans domäner, men även en del ord kopplade till gud i olika former. Andra språk på Jorden har andra premisser för vilka ord som anses så fula att säga att de lyckas ge den önskade kraften. Ibland är det köns- och sexrelaterade ord som fått den funktionen, ibland är det mer kopplat till kiss och bajs.

Så hur svär man då i Elsinorien och dess grannländer? Tja, det där med svordomar är en komplicerad bit av världsbyggandet (tycker jag). Om man exempelvis ska koppla en svordom till något heligt och sedan kunna skymfa det genom svordomen, så behöver man ju ha etablerat vad som är heligt.

Och om man då har en handling som knappt kommer in på heligheter så kan det vara svårt att uppfatta. Då kan det ord som är menat att vara en riktigt saftig svordom helt gå läsaren förbi, eftersom det kanske är ett ord som för någon utan den bakgrunden är helt harmlöst.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Gestaltning

Gestaltning. Överallt i skrivarsammanhang pratas det om gestaltning.

Eller “show, don’t tell”.

Grundpoängen är ungefär att man inte ska skriva hur någon kände. Man ska istället skriva hur detta konkret manifesteras. Man ska inte skriva att någon är arg, man ska skriva hur personen som är arg ser ut, låter, uppträder, hur kroppen reagerar, och låta läsaren själv få uppleva det arga.

Det låter ju i grunden jättefint.

Samtidigt bygger det på tanken att vi alla uppfattar saker likadant. Men så är det ju inte. Om jag skriver att hans röst blev gäll och han knep ihop ögonbrynen, så kanske de flesta får samma känsla av detta – men definitivt inte alla.

Nu är det ju förstås så att om hundra personer läser en bok så kommer det inte vara hundra personer som uppfattar den likadant, alldeles oavsett hur man skriver den eller vilka litterära verktyg författaren använder.

Men om min poäng är att ge människor inblick i att vara någon de inte är, att känna hur den personen känner, så tycker jag att det är begränsande att “gestalta”. Om jag redogör för hur någons mimik ser ut eller hur hen låter etc, och det innebär att fyra av fem kommer att uppleva det på det gängse sättet, men jag är ute efter att förmedla upplevelsen hos den sista femtedelen till de fyra femtedelarna, då kanske gestaltningen istället leder mig in i en återvändsgränd, för de fyra femtedelarna upplever bara det de brukar uppleva när någon kniper med ögonen.

När jag vill förmedla hur det är att vara i ett huvud som tänker för mycket, då är det just alla tankebanorna jag behöver förmedla.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Plågsamheten hos ett korrektur

Förr brukade jag gilla korrektur. Det där att mer eller mindre systematiskt leta småfel, detaljer, hitta saker som skulle vara jätteirriterande att hitta i något färdigtryckt men som är en lättnad att få syn på i tid, det är fina grejer.

Men det var när det var i jobbsammanhang. Det var jämförelsevis kortare texter, och det var verkligen inriktat på att hitta riktiga FEL. Ja, och så satt jag “på andra sidan”. Det var alltså jag som korrekturläste. Eller möjligen någon annan som korrekturläste och jag förde in ändringar. Men det var inte mina texter, och det var inte på samma nivå.

Nu är jag inne på min andra bok. Och jag kan säga att korrekturläsning av ett bokmanus är på en annan nivå. Det handlar till väldigt liten del om stavfel (jag tror det kan ha varit två eller tre i det här manuset?) och liknande saker.

Till väldigt stor del handlar det istället om “som”, “att” och “hade” – ord som visserligen ska vara där om en text ska vara hundra procent korrekt grammatiskt men som samtidigt hindrar läsflödet och får mig att känna mig mer byråkratisk än i byråkratjobbet.

Det handlar om tempus – och även om det kanske formellt sett är mer korrekt att skriva att något hade hänt, för att det inträffade tidigare än det som är nuet i berättelsen, så behöver det, enligt min mening, ibland ändå uttryckas som att det hände, för att det var något som pågick under en lång tid, inte som en enskild händelse.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Mitt språk har sin egen rytm och sina egna toner

Inom folkmusiken pratar man om blå toner. Det är toner som ”egentligen” inte finns, så som vår allmänt accepterade tonskala ser ut. Blå toner är egentligen falska, enligt det gängse sättet att se musik.

Men de blå tonerna finns. De är vackra. Och de ger karaktär. De är inte där av misstag, de är tvärtom synnerligen avsiktliga. Den som sjunger eller spelar blå toner är synnerligen medveten om hur de låter och effekten av dem. Skalar vi bort de blå tonerna så tar vi bort folkmusikens egenheter.

Polska är, enligt det förenklade synsättet, musik i tretakt. Alltså, tre fjärdedelar per takt. Men det är en sanning med modifikation. Polska kan egentligen även ha sin rytm annorlunda fördelad. Inom vissa traditioner är det ettan om är lång, i andra tvåan. Rytmen kan till och med variera inom samma låt. En bra spelman kan dessutom laborera med det där utifrån känsla och allmän stämning på dansgolvet. Det är de där variationerna som ger liv och karakär åt dansen. Det är i den fördröjda pulsen man som dansare hittar känsla, tyngd, lätthet … flow. En ton som spelmannen liksom hänger på kan fylla mig som dansare med lyckorus.

På samma sätt är det med mitt skriftspråk.

Jag vet att jag inte skriver på det sätt man ska göra, om språket ska följa gängse regler.
Jag börjar för många meningar med ”och”.
Jag börjar för många meningar med ”men”.
Jag skriver långa uppradningar, om blommor och fåglar och solljus och vattenglitter, fastän jag vet att man borde ta bort och:en och bara ha komma.→ Läs resten av inlägget!