Broderade bonader, mönsterstickade klädesplagg, vackra spetsar till ett lakan. Alltsammans exempel på sånt som kallats förspilld kvinnokraft. Det är sånt jag tänker på ibland när jag sitter med min stickning.
Stickningen är numera stundtals en räddning för mig. Stickar jag på jobbmöten där jag huvudsakligen ska lyssna så håller jag fokus bättre. Med stickningen blir jag mindre rastlös framför teven och klarar bättre att sitta stilla både framför nyheter och filmer. Och när jag behöver finnas i närheten, tillgänglig för en ungdom som vill ha stöd eller närvaro för att skolarbetet ska bli gjort, så är stickningen den perfekta lösningen.
Om vi bortser från den rent konkreta nyttan – både en stickad tröja och ett lakan är saker vi behöver – så tänker jag allt oftare på hur denna ”förspillda kvinnokraft” snarast varit en möjlighet till kreativt skapande för många generationer av kvinnor. Om du stoppar in dina idéer, ditt konstnärskap, din kreativitet i saker du ändå behöver tillverka så är det lättare att få göra det. Om du ägnar dig åt sitt skapande medan du sitter bredvid barn som ska somna, en sjuk som behöver tillsyn eller medan maten på spisen kokar, så ”stjäl” det inte tid från något annat.
Att göra vackert när det ändå ska göras – hur kan det vara förspillt? När det dessutom ger glädje åt både tillverkare och mottagare?
Och när livet är tungt ger det glädje att se det vackra växa fram under ens händer. När inga andra drömmar kan förverkligas kan det i alla fall vara möjligt att kombinera två färger av garn och se en tanke växa till något konkret, som kan färdigställas och användas och ge glädje i det lilla.→ Läs resten av inlägget!
