Suicidpreventiva dagen. Återigen kommer inläggen om att vi måste prata med människor [som mår dåligt]. Återigen känner jag mig nödgad att påpeka att det inte räcker att [bara] prata.

När du redan har pratat och förklarat vad som får dig att må dåligt, men ingen gör något åt det … När du förklarat och de sagt att de ska lösa det men sedan ändrar sig eller struntar i det. När du förklarat men de säger att så kan vi inte göra. När du förklarat men de säger att det är inte så skolan eller världen fungerar. När du förklarat att de saker de kräver av dig är omöjliga för de får dig att må så dåligt men de säger att du ändå måste. När de kräver att du ska vara någon du inte är och inte kan vara.

Då hjälper det inte att prata. Då kan uppmaningen att prata kännas som ett hån.

Om man ska orka och våga leva behöver man känna att det finns en möjlighet att det som är dåligt ska bli bättre. Att det finns utrymme att få vara den du är, på dina villkor. Och det händer inte genom att bara prata.→ Läs resten av inlägget!