Inte riktigt lika bra som Eldbarnet, men inte långt efter, och lämnade efter sig några dagars boksmälla.

Jag började läsa Tidens hjärta precis efter Eldbarnet (första boken i serien) och kom ungefär en tredjedel in i boken, men sedan kom vardagen emellan. Och när man lagt ner en bok lite för länge så blir det en tröskel att ta sig över när man plockar upp den igen. När jag väl gjorde det, i mitten av juli, läste jag dock resten på mindre än ett dygn. Det var alltså inte svårt att komma in i den igen (men i det läget var det faktiskt lite tacksamt med listan över olika karaktärer i början av boken, för jag kunde dubbelkolla dem jag hade hunnit ”tappa bort”).

Jag gillar hur de olika världarnas förutsättningar och värderingar spelar in och påverkar hur olika personer prioriterar och agerar, och hur man samtidigt bit för bit får större inblick på djupet i de olika samhällena – inte alltid på det sätt man väntar sig (ibland blir man positivt överraskad, ibland tvärtom).

Det är många vändningar. Folk gör misstag, saker händer som inte är bra, men det är aldrig så att det där misstaget hänger kvar på ett sätt så att halva boken handlar om att reparera det man sabbade på två sekunder, för det händer nya saker som inverkar på nya sätt. Och saker byggs på ett snyggt sätt upp mot och sammanstrålar i slutklämmen.

Nackdelen med att läsa boken så snabbt var att jag verkligen kom in i att ha Vivya och Ylmar med/hos mig, och sedan var de liksom plötsligt borta igen!→ Läs resten av inlägget!