Ångesten över blomfröerna

Jag har en långsiktig önskan om att göra min trädgård värdefullare för insekter. Jag har också en ångestläggning.

Bland de blommor jag vill ha mer av finns olika arter av vädd. Både för att de är viktiga för många insekter och för att de är vackra. Jag har införskaffat fröer från olika håll: mamma har samlat i sin ursprungliga hembygd, jag har samlad vid vägkanten en bit bort här i min nuvarande hemtrakt, och jag har köpt fröer från Drakängen bort i östra Skåne. Utöver det har jag också haft köpta fröer av liten blåklocka och blåeld samt självsamlade fröer av vänderot, alltsammans växter jag också vill ha (mer) av i min trädgård.

I naturen faller fröer ner från blomstjälken när de är mogna. De landar där de landar, och är det på mark av det slag där de trivs så kommer en viss andel av dem att gro och växa till nya plantör. Det är en strategi som generellt sett funkar, vilket går att se både i naturen och i min trädgård.

I odlingsråd på fröpåsar från vanliga fröfirmor däremot, där ser det annorlunda ut. Där är det sådjup och radavstånd och täck fröerna med perlit. När man läser på fröpåsar känns det ibland obegripligt att växter alls kan klara av att fröså sig i naturen.

Jag fattar att en hel massa av fröerna i naturen inte kommer att gro. Att många av dem hamnar på ställen där de inte får kontakt med jord eller sand eller där det inte finns tillräckligt med vatten.→ Läs resten av inlägget!

Prioriteringar, fokus och att göra en sak fullt ut

Ett återkommande meme-tema går ut på att författare som borde skriva gör precis vad som helst annat och exempelvis får ett skinande rent hem.

Så funkar inte jag. Om jag har bestämt mig för att prioritera en sak och gå in för den så prioriterar jag den fullt ut. Har jag fokus på skrivandet så har jag lättare att förtränga att jag borde städa och diska.

Samma sak när jag var student. För ja, det där sägs ju även om studenter: att de aldrig har det så välstädat som under tentaperiod. Vad som helst för att kunna slippa undan pluggandet. Och jag prioriterade istället bort ungefär allt annat än pluggandet.

Det finns flera delar i det här. Dels en envishet. Dels att jag trivs med att gå in i och göra något fullt. Jag tycker om att göra KLART. Och på något vis har jag i detta en förkärlek för att prioritera de saker som tar längre tid. Som att de blir mer värda då på något vis? Jag vet inte.

Om det jag gör är något jag mår bra av så mår jag också bra av att kunna gå in i det. Men ibland skulle jag förmodligen må bra av mer pauser, så hjärnan får vila. Är det däremot något jag mår dåligt av, som en utbildning som triggar min ångest eller trycker undan mina behov, då kan det bli riktigt farligt.

Idag tänkte jag att jag skulle gå ut och klippa på buxbomsgångarna en stund. För det vore bra att få klart alla tre i år, och då skulle jag beta av en bit idag, innan jag gav mig på att försöka få ordning i kontoret och en del annat.→ Läs resten av inlägget!

Buxbomsframgång!

Nu är en av buxbomsgångarna öppen!

Om du följt mig under sommaren så minns du kanske att jag för några veckor sedan postade om att jag börjat klippa gången i en av mina dubbelhäckar av buxbom? Bitvis var gången igenväxt med höga syrener och snöbär som skickat utlöpare från annat håll. Nu är syrener och snöbär nerklippta (ja, de kommer att komma igen), jag har breddat gången så den är framkomlig, och buxbomen i dessa båda häckar är i alla fall toppad.

Det här är en pyttedel av min trädgård. Jag har inte ens samlat ihop allt buxbomsklipp, och inget är snyggklippt. Jag är jättebra på att fokusera på allt som INTE är gjort och allt jag aldrig kommer att hinna. Just därför vill jag passa på att visa upp att det här faktiskt är gjort. Det finns en gång. Hela vägen.

Reel på instagram som visar buxbomsgångenLäs resten av inlägget!

Äta ogräs är ganska tråkigt utan smör

”Du kan äta det istället.”

Kommentarer av den typen är vanliga i en del grupper, när någon beklagar sig över exempelvis kirskål eller svinmålla, alltså några av våra vanligaste ogräs.

Det är förstås helt sant. Både kirskål och svinmålla är fullt ätliga. En del tycker det är jättegott, andra inte.

Jag har kopiösa mängder kirskål. Det mesta av den växer tack och lov på ställen där den inte är till något besvär (alltså inte i trädgårdslandet eller blomrabatterna). Om jag ville skulle jag alltså kunna leva på kirskål. Bortsett från att jag inte skulle kunna det, eftersom det förstås inte blir en fullvärdig kost. Och ja, jag har provat att tillaga kirskål, stuvad och i paj om jag minns rätt. Det går att äta, men det finns betydligt godare gröna blad.

Väldigt många saker går att äta, och de allra flesta saker går att göra godare på ett enkelt sätt: med smör, grädde eller annat gott fett samt lite salt. I kristider kommer det inte att vara de slumpmässiga ogräsen eller tråkiga grönsakerna som kommer att vara en bristvara (i alla fall inte hos den som har trädgård) utan smöret (eller olivoljan eller rapsoljan eller vad man nu vill använda). Jag har ingen egen ko och odlar alldeles för lite av lämpliga oljeväxter (vissa år kanske jag kan få ihop lite solrosolja?).

📖

Jag rotade i min väska och plockade fram sakerna jag köpt med mig till henne från Vanese: en stor påse grovt salt och ett halvt kilo smör, invirat i flera lager linneduk.→ Läs resten av inlägget!

1 juni men ändå full sommar

Det är den 1 juni, och jag vaknar till en gassande varm sommardag. Den intensiva doften av blommande schersmin – en doft som snarast hör hemma vid midsommar – slår emot mig på infarten när jag hämtar tidningen. Fläderblommorna har slagit ut och jag inser att det börjar bli dags att sätta flädersaft – det brukar vi göra efter midsommar. En humla surrar intensivt vid en rosablommande buske och hämtar nektar i varje blomma.

Jag har en massa saker jag borde göra idag, dels inför morgondagens fantastikmässa i Malmö, dels trädgårdssaker (planta tomater, klippa blåregnet, m.m.). Men det är för varmt för att göra och för varmt för att tänka.

Jag hoppas att det åtminstone blir någon åskskur senare idag, men räknar inte med sån tur.

🌡Gillar du värme, eller är du som jag och tycker det är jobbigt?→ Läs resten av inlägget!

Tankar i en sparrisrad

När min man fyllde 40 år fick han en sparrisrad av mig och barnen. 10 sparrisplantor som vi skulle gräva ner enligt konstens alla regler.

Fast vi planterade inte sparrisraden förrän kommande år, för min man fyllde år i augusti, och sparrisrötter säljs på våren. I maj 2013 kom sparrisplantorna slutligen på plats.

Första året ska man helst bara skrda någon enstaka sparris och mestadels låta sparrisen etablera sig. Sedan kan man ta lite mer för vart år. Efter tre år kan man skörda fullt ut, vilket innebär att man skördar all sparris som kommer upp fram till midsommar (sedan ska man alltid låta den vara).

Sparrisen tittar upp någon gång i april, men det är först i början av maj den vuxit sig så hög att det är dags att skörda.

Våren 2016 var det tre år sedan min mans sparrisrad planterades. Den 2 maj 2016 dog min man, 43 år och 9 månader gammal.

En välvårdad sparrisrad kan leva och ge god skörd i flera decennier. Vår sparrisrad är inte välvårdad. Det är svårt att hinna med att ta hand om en trädgård på nästan 2000 kvadratmeter som ensamstående mamma i en tillvaro där andra bekymmer alltid behöver lösas först.

Vi hade drömmar om en prunkande trädgård, med välfyllt trädgårdsland, en örtagård full med spännande växter, och en matkällare full med egen saft och sylt. Istället hann vi aldrig klippa häckarna färdigt ens en gång per säsong. Barnen och husrenoveringen tog all tiden. Sedan började barnen bli större, och vi skulle få tid, men då fick min man obotlig cancer.→ Läs resten av inlägget!