Läbgtan. Saknad. Tillsammans.

Det finns många saker som kan stressa en och som man kan bli utmattad av.

Som när den man älskar, men som bor långt långt bort, äntligen är på samma plats som en själv. Då blir allting så intensivt! Nästan som att man blir berusad på den andras närhet. Det finns inte tid att sova, man lever livet i högsta hastighet och med högsta volym på allt man gör. Enormt energikrävande.

Eller när ens älskade återigen befinner sig långt bort. När längtan och saknad driver en till vansinne, gör att man knappt orkar ta sig något för, och hela tiden räknar dagar och timmar till nästa gång man ses.

Och mitt i alltsammans förväntas man ändå ta ansvar för vardagsliv och åtaganden.

Vad händer när det blir övermäktigt? När orken att hantera alltsammans tar slut?

Läs mer i Viddernas väv!→ Läs resten av inlägget!

Därför lyfter jag psykisk (o)hälsa

World Mental Health Day. Världsdagen för psykisk hälsa. Det är det tydligen idag.

Jag tänker att jag kan bidra genom att vara öppen med de problem jag har till den psykiska hälsan. Jag brukar tänka att om jag är öppen med de problem jag har, och de mediciner jag tar, så hjälper det åtminstone någon som känner sig mindre ensam.

Jag lever med ångest. Diagnosen GAD – på svenska uttytt som Generaliserat ångestsyndrom – fick jag strax före jul 2006. Men det var ju inte då ångesten uppkom. Det var däremot då jag för första gången fick vettig och relevant hjälp, både i form av samtalsstöd och medicinering. Jag har haft uppehåll i medicineringen under någon period men sedan återgått till att medicinera. Länge gick jag på sertralin, numera istället paroxetin. Jag har även atarax som behovsmedicin för vissa tillfällen. Tack vare medicinen är mitt liv mycket bättre idag. När det var som värst var ångesten däremot alldeles handlingsförlamande.

Jag har också varit utmattad. Eller utbränd. Jag tycker ordet utbränd säger mer om känslan och hur funktionaliteten påverkas. Senaste utmattningsomgången var den absolut värsta och den som gett mest konkreta men i form av långvarig påverkan. Men ja, jag har varit inne i den där väggen flera gånger innan, även om det haft andra namn vid andra tillfällen och omständigheter.

På senare år har jag också insett att en hel del av de egenskaper och drag jag har tycks höra hemma inom autismspektrat. Jag anses dock fungera alltför väl i vardagen för att få bli utredd för autism, så ”svaret” jag fått från vårde är ”bara” att jag har autistiska drag.→ Läs resten av inlägget!

Det händer något med mig i krissituationer

Något som gör att jag ställer mig ”ovanför” det jobbiga och tar itu med saker. Släpper allt annat, hittar fokus, knuffar bort jobbiga känslor och bara gör.

Apropå att jag hittade en helt upptinad frysbox tidigare idag.

Ja, nu är allt som var tinat i frysen omhändertaget. Det mesta paketerat i matavfallspåsar och lagt i tunnan. Häckar i trädgården har vattnats med prima kallpressad saft av en blandning av blåbär, krusbär, vinbär och rabarber. Frysboxen är ursköljd och står och torkar. Och jag har ätit choklad för att balansera dagen.

Senast vi hade en hel tinad frysbox (för tretton år sedan; den gången pga en jordfelsbrytare som löst ut efter ett regn) så hade det inte tinat så länge innan vi upptäckte det, och vi stod i ett och ett halvt dygn och saftade, syltade och lagade mat för att rädda det som räddas kan.

När min man fick cancer gick jag också in i någon sorts liknande krishanterings-mode. Fokuserade på göra, hantera, få saker att fungera. Jag levde i den hela det knappa året från hans cancerdiagnos till hans död. Sen gick det över i krishanteringsläget för att hantera döden, med all dess byråkrati och praktiska aspekter. Och sedan började skolan trassla för min yngste, som inte passade i skolans mallar, och jag gick in i konstant krishantering på ytterligare ett område. I flera år var jag konstant i krishanteringsläge, mer eller mindre dygnet runt, utom de timmar jag sov.

Det var nog inte så konstigt att jag brände ut mig.→ Läs resten av inlägget!

Om NPF-dagen – en dag försent

Igår var det NPF-dagen. Jag hade tänkt skriva något, men när jag väl hade tid var jag för trött.

Jag är förälder till ett barn (en ungdom) med NPF. Jag skriver dock sällan om det i sociala medier. Framför allt för att det inte är min sak att skriva om. Han skulle inte uppskatta att jag berättade på sociala medier. Så i den mån jag tar upp det här så är det utifrån min roll som förälder. (Och ibland utifrån det faktum att jag själv också har dragen, om än ingen diagnos.)

Att vara förälder till ett barn med NPF har dock påverkat mitt liv och min tillvaro väldigt mycket. Redan under det år min man var sjuk i cancer började skolan svaja för mitt NPF-barn, men då var vi i alla fall två föräldrar. Omkring ett halvår efter att jag blev änka kraschade skoltillvaron totalt för mitt barn. Skolans oförståelse och ointresse för att barn funkar olika, att alla inte kan tryckas in i mallen och att det faktiskt är skadligt för ett barn att tvingas iväg till något det mår så fruktansvärt dåligt av, ledde till djupgående effekter hos både mig och mitt barn. Att som ensam förälder sitta på möten med mängder av representanter från skolan, som alla hävdar att de vill barnets bästa och samtidigt hävdar att man inte ”samarbetar” när man vägrar svika sitt barn, det bryter ner en bit för bit. Eller för den delen när skolan skickar orosanmälan till socialen, riktad mot mig som förälder, för att barnet mår dåligt i skolan, på grund av skolan.→ Läs resten av inlägget!

What doesn’t kill you

Har du gått igenom något riktigt jobbigt i livet? Något som varat under lång tid, där du hela tiden varit under stor press. Där livet varit en konstant ångest, ett mentalt kaos, och du aldrig riktigt kunnat vila och slappna av, för även de stunnder du inte behövt hantera de praktiska konsekvenserna [av vad det nu var] så har oron hela tiden funnits där, i precis allt.

Och sen tar den där perioden slut, i alla fall mer eller mindre. Man ror iland kaoset. Överlever i alla fall. ”Lyckligt slut”, kallas det väl ibland. ”Det ordnade ju sig”, säger folk omkring en. Och sen förväntas man liksom återvända till den tidigare verkligheten, som om nästan inget hade hänt. Lite äldre, lite visare, men i grunden ändå samma person som innan.

Röd vallmor på grå bakgrund, och texten What doesn't kill you

Har du varit igenom något riktigt jobbigt så vet du att det inte funkar så. Visst, till vissa delar är man samma person som innan. Och på andra sätt har förutsättningarna ändrats helt.

Ofta ändras ens syn på livet, på vad som är viktigt. Och det kan vara ganska enkelt att förstå för omgivningen.

Det som kan vara svårare att förstå är det som är mindre synligt. Nya skörheter och ömtåligheter. Att man reagerar på saker som ingen förstår varför – för de var inte där, och de förstår inte vad som triggar. Att man plötsligt inte tycker att något är meningsfullt längre, fastän man ”borde” tycka tvärtom. Att man liksom tappat tråden i livet, eller är rädd för allt. Att man behöver hjälp att hitta en ny väg framåt för att inte fastna på den punkten man landade när kaoset omkring en bedarrade.→ Läs resten av inlägget!

Om sömn och att släppa taget

Det sägs att man inte kan ta igen förlorad sömn.
Det är förstås möjligt att det stämmer, ur någon vetenskaplig definition. När man sover ikapp så kanske det inte reparerar det man missat ullständigt, på alla nivåer.

Men sömn är ändå första steget när jag behöver timeout, när jag tagit ut mig för mycket och inte tagit hänsyn till mina behov som en gång utbränd. Det finns ett plötsligt uppdämt behov av att sova oändligt mycket. Kanske är det också den tröttheten i sig som gjort att jag inte själv sett att jag behöver backa undan. För är jag riktigt trött så biter jag ihop för att inte somna – och då ignorerar jag per automatik andra behov. Ser dem inte.

Att sova är den lätta biten i timeouten. När det inte längre går att sova nästan alla dygnets timmar så blir jag tvungen att aktivt vila. Alltså, vara vaken men ändå göra mitt bästa för att avstå från all aktivitetet som involverar tankeverksamhet. Och det går ju egentligen inte. Att backa undan från allt som kräver tankeverksamhet, allt som väcker intresse, är bland det svåraste som finns. Och det är inte något man gör en gång, utan upprepat, igen och igen och igen, många gånger varje dag.

Samtidigt är det också frågan om att släppa taget om allt det där man bitit tag i, för att inte känna hur jobbigt allting är. Och med det kommer en stor obehagskänsla i kropp och själ.

Men allt eftersom tiden går kommer också korta stunder med något som känns mer avslappnat.→ Läs resten av inlägget!

Den jävla utbrändheten

Fallfärdig lada och texten Den jävla utbrändheten.

Jag hatar utbrändheten.

Den här veckan är det tre år sedan min första bok släpptes. Releasen skedde i all stillsamhet, viilket alla som vet något om försäljning och att nå ut är en ganska kass sak. Den pågående pandemin var en anledning – det gick ju inte att ordna releasefest med en massa folk och så där. Men den huvudsakliga anledningen var att spåren efter utbrändhet gjorde att jag fortfarande behövde prioritera ned på allt som kräver extra energi. Synlighet, evenemang, sociala kontakter, och så vidare.

Nu har det gått tre år sedan första boksläppet. Och sviterna av utbrändheten är fortfarande ett hinder i min tillvaro. Jag behöver fortfarande balansera allt på silvervåg. Begränsa mig. Komma ihåg att inte gå all-in med saker som är kul eller intressanta, och absolut inte med saker som kräver lite extra av min hjärna.

Jag använder ordet utbränd, för det är så det känns. Som att isoleringen kring hjärnans nervtrådar blivit för tunn, bränts bort, och att det alldeles för lätt blir kortslutning och överhettning.

Jag behöver fortfarande ta pauser – ganska ofta – när jag gör något som involverar tankeverksamhet. Även när det är saker jag tycker är roliga. Eller kanske speciellt när det är saker jag tycker är roliga. Roliga arbetsuppgifter. Eller när jag syr, eller försöker få ihop en komplex berättelse. (Det sista klarar jag egentligen knappt, för pauserna behövs lite för ofta för att det ska bli konstruktivt.) Jag vet att jag behöver pauserna. Men ibland slarvar jag. För ja, jag är också människa.→ Läs resten av inlägget!

Behovet av ett synopsis …?

Jag har aldrig gillat att skriva synopsis.

På gymnasiet, när man skrev femtimmarsuppsatser i aulan, hände det att jag krafsade ner några punkter på ett kladdpapper för att veta i vilken ordning jag skulle skriva ner de olika argumenten, men jag visste det egentligen spontant från början, i alla fall för det mesta.

Min första slutförda bok – det som till slut blev Lysande klot tvenne – började jag skriva från början och skrev framåt utan att veta särskilt mycket om var den skulle landa.

Andra boken, Knutar och band, skrev jag under en kämpig tid i livet, och jag bestämde mig redan från början att skriva de bitar som kändes lustfyllda eller givande att skriva och lämna luckor emellan för att efterhand fylla på med det som fattades och knyta ihop i slutändan.

Inför tredje boken, Viddernas väv, behövde jag ha grepp om huvuddragen i berättelsen innan jag började.

Sedan den blev klar har jag inte skrivit mycket.

Jag har en del ganska långa avsnitt skrivna på bok 4. Och en del kortare. Jag har massor med anteckningar om smått och stort som ska vara med, och jag vet en hel del om berättelsen. Men jag har än så länge inte grepp om hur saker ska hänga samman, om början och slut och vägen däremellan. Och den här gången hindrar det mig totalt. Den här gången är det omöjligt att börja skriva ”på riktigt”, på allvar, om jag inte har det som nog ska kallas synopsis.

Jag gissar på att det finns flera anledningar.→ Läs resten av inlägget!