Fejkruin och fejs

Den som följer mig på sociala medier vet att det inte är ofta man ser mig på bild. Vare sig selfies eller andra bilder. Det är något med det där med att försöka se naturlig ut i en konstruerad situation som gör det svårt för mig och jag slår själslig knut på mig … tror jag.

Nå, nu behövde jag i alla fall ha nån sorts bilder. Så jag och en vän (tack och lov för hjälpsamma vänner!) sågs vid den här ”ruinen” i blåsten och tog lite bilder. Nu behöver jag ”bara” vänja mig vid tanken på att visa upp nån av bilderna för omvärldeN också 😱😁

(”Ruinen” är en sån där konstruerad sak, från en tid när folk tyckte att ruiner var romantiskt och fantasieggande och folk med pengar byggde låtsasruiner för skojs skull. Lite som fantasy, kan man säga.)→ Läs resten av inlägget!

Att vara bra på något

Jag tänker mycket på det här med att vara bra på något.

När man är liten så är skaran man jämförs med ganska begränsad. De första åren i skolan kanske klassen, det vill säga runt 25 andra personer som är födda samma år. Att vara bäst på fotboll i klassen innebär kanske att man i praktiken jämförs med fem andra personer som överhuvudtaget vet mer än att man ska få in bollen i motståndarlagets mål.

När man blir lite äldre jämförs man med hela skolan. Eller alla i fotbollsklubben eller alla som går på dansskolan i samma stad. Betydligt fler personer att jämföra sig med, men ändå en ganska liten andel av alla i världen med samma intresse.

Men ju äldre man blir, desto mer nischat blir det. Dels jämförs man bara med folk som är intresserade av och bra på samma saker. Dels jämförs man till slut med alla i hela landet (eller rentav hela världen).

Det är en utmaning, rent psykologiskt. Ju bättre man blir, desto sämre känner man sig.

Och ja, den här texten skriver jag i författarsammanhang.

Det är stor skillnad på att vara utgiven författare (eller ens aspirerande författare), jämfört med när man gick i mellanstadiet och fick beröm för att man kunde skriva en sammanhängande text.

Det är lätt att glömma bort att vi alla, som kommit så långt att vi ens har ett manus med början och slut, och en ihärdighet att fortsätta skriva (bortom stunden när vi fick en första idé), faktiskt är fruktansvärt bra.→ Läs resten av inlägget!

Funderingar kring prissättning

Jag funderar en hel massa kring det här med prissättning och psykologi.

Kring vårt till synes eviga behov av rabatter och kampanjer för att komma till skott att köpa något. Inte för att saken egentligen är dyr till ordinarie prus – utan för att det gör något med oss att veta att JUST NU är det extra billigt, och om några dagar är det (kanske) inte det.

Och kring vår märkliga vilha att betala mer för kringprodukter – som tröjor med tryck eller doftljus – än för själva boken eller musiken eller vad det nu är någon kreativ människa skapat.

Jag tänker att mina böcker nog egentligen är för billiga. De är för billiga sett utifrån det jobb som ligger bakom. Men de är nog också för billiga utifrån prispsykologi? Om de jag hade ett dubbelt så högt grundpris så kunde jag då och då sälja dem för halva priset, och då skulle jag säkert få sålt fler böcker i praktiken – eller vad tror ni? 😉

Och ja, det finns förstås hur mycket som helst skrivet i det här ämnet, av folk som kan sånt. De böckerna är säkert dyrare än mina. Men det kvittar; jag är för ointresserad av försäljning för att vilja fördjupa mig i ämnet. Det finns så många intressantare saker att läsa om. Tycker jag.

Vad mina böcker kostar? Både Lysande klot tvenne och Knutar och band har ett styckpris på 169 kronor (plus porto) om du köper direkt av mig, och några tior mer eller så hos de vanliga nätbokhandlarna.→ Läs resten av inlägget!

Vem är egentligen författare?

Jag minns när jag diskuterade frågan för några år sedan, med några redan utgivna författare på twitter. Det var nog något jag kommenterade och sen ursäktade mig över, för jag var ju inte författare än – och de konstaterade att det var jag visst.

Och jag höll med. Att vara författare handlar i huvudsak om gemensamma erfarenheter och upplevelser. Att vilja uttrycka saker i skrift. Att ha upplevt skrivflow. Att ha stångats med liknande problem kring formuleringar och textuppbyggnad. Att ha kört fast. Att vara beredd att lägga oändligt många timmar på att skriva en lång sammanhängande text. Att vända och vrida på detaljer och formuleringar för att det ska bli rätt. Det är den sorts upplevelser vi delar. Det är detta som gör oss till författare. Inte utgivningen.

Mina tvivel när det kommer till mig själv handlar om något annat. Om Jante. Om att inte förhäva sig. Om att inte göra saker på rätt sätt, i rätt ordning. Om alla de åsikter en del andra författare har om vad som är rätt och riktigt och vad de tycker om utgivning på hybridförlag. Och om en sedan lång tid väl internerad känsla av att det jag gör, i alla möjliga sammanhang, ändå inte uppfyller normen för Hur Saker Ska Vara TM.

Jag vet: dubbla måttstockar. Andra krav på mig själv än på alla andra.

✏📝📖📚

Hur definierar du författare? Och har du samma måttstockar för dig själv som för andra?→ Läs resten av inlägget!

Godkänna

Kontroll av tryckfiler. Slutgodkännande.
I princip en kontroll av att inget märkligt hänt när layoutfiler omvandlats till tryckfiler (filer anpassade för tryckeriets inställningar och sånt där). För vi vet ju alla att det kan hända märkliga saker vid omvandling mellan filformat.
Men också en sista chans att upptäcka eventuella dumma stavfel i titeln eller något annat viktigt.

Och som alla som suttit med sådana här saker vet: varje gång man tittar igenom material så kan man hitta aker man inte begriper att man inte sett innan. För perfekt blir det ju aldrig nånsin.

Så … jag har just noterat ett missat mellanslag.

(Jag har ingen aning om det varit där genom hela processen eller inte. Jag orkar inte ta reda på det just nu heller. Kanske en annan dag.)→ Läs resten av inlägget!

Klara vidder

Den är typ … klar?
Viddernas väv.

Omslaget är layoutat.
Inlagan är satt.

På ett sätt känns det som att det går läskigt snabbt det här varvet. Det är tredje gången på ett drygt år som jag gör ungefär samma saker. Kollar kursiveringar, har åsikter om omslaget, synar detaljer.

Många saker flyter undan snabbt nu. Nästan för snabbt.
Vissa saker behövde ju bara bestämmas första varvet (till första boken). Typsnitt för titel. Typsnitt för inlaga. Anfanger. Övergripande saker som ska vara desamma i hela serien.
Andra saker flyter på snabbare för att jag vet att de ska med. Baksidestexten hade jag redo innan jag skickade in det färdiga materialet den här gången.

Det är ju bra att det flyter på. Samtidigt som det nånstans känns som att det nästan går för smidigt. Vad har jag missat?! 😶

Det dröjer i alla fall en stund till innan boken är klar på riktigt. Filerna ska omvandlas till tryckfiler, och det händer först efter helgerna nån gång. Och sen ska trycket ske. Så det innebär att Viddernas väv finns att köpa (läsa!) någon gång i februari-mars 2022.→ Läs resten av inlägget!

Pappersbristen: Köp böcker från mindre kända författare!

Oro sprider sig i bokhandeln när följderna av pappersbrist och tryckerikaos blir allt tydligare. Populära titlar riskerar att saknas i julhandeln och prishöjningar hotar 2022.

(Citat från Svensk Bokhandels webbplats.)

Däremot är det inte så att det kommer att råda någon brist på böcker – det är bara de populära böckerna, de som sålt mycket, som riskerar att ta slut/inte gå att få tag i under julhandeln.

Popularitet handlar om många saker. Välkänd författare. Stort förlag som står bakom. Marknadsföring. Intresse från media. Och tur. Bland mycket annat.

Det finns också gott om väldigt bra böcker som inte alls får något stort genomslag av olika skäl. (Okänd författare. Förlag med mindre ”muskler” eller för den delen egenutgivare. Mindre utrymme för marknadsföring. Ointresse från media. Otur. Författare som tycker rampljuset är alltför läskigt. Eller något helt annat.)

Om du inte får fatt i den välkända omtalade bok du hade tänkt köpa i julklapp, leta lite utanför det välkända. Det finns massor med bra författare vars böcker inte alls kommer att vara slutsålda. Jag lovar att du kan hitta lika bra saker på annat håll. Ta chansen! Kanske upptäcker du (eller de du ger julklappar till) nya pärlor, som kan få chansen att bli lite mer välkända.

Här på instagram är ett bra ställe att börja leta.

Vet du inte vilka böcker som skulle passa? Prova att fråga. #författarepåinstagram hjälper dig gärna att hitta rätt bok!

Läs resten av inlägget!

Känslostorm och tankeorkan

Och så kommer det: mejlet från Mattias på Visto som visar att nu är bollen i rullning på riktigt för Viddernas väv.

Det är lika spännande varje gång (tredje gången nu):

Jag har skickat en mindre uppsats med mina luddiga halvt förvirrade tankar om omslaget: vad jag vill ha med, citat från de delar av texten som berörs, vad jag vill förmedla, och så vidare. Har jag varit begriplig? Går det att göra något med mina tankar?

Och så öppnar jag den bifogade filen för att se vad Mattias skickat, och det är en fullkomlig storm av tankar och känslor. Mest av allt att det plötsligt blir en Bok TM 📚 istället för manus och idéer. Men också alla känslor omslaget förmedlar – och millisekunden efter mina egna tankar som analyserar och utvärderar alla dessa känslor. Och strax därefter dessutom alla detaljer som måste ändras. För så är det ju: ett första utkast är just bara ett utkast, något att utgå från för att kunna diskutera deraljer. Och ändå inte.

Känslostorm. Tankeorkan. Och samtidigt numera vetskapen om att jag ska låta det vila några timmar innan jag sätter mig och svarar. För annars är det nästan risk för kortslutning när jag försöker få ner allt på en gång ☺️💕

Men ja, det kommer att bli bra den här gången också, det ser jag 😍😍😍→ Läs resten av inlägget!

Döden. Och livet.

Idag vill jag prata om döden.

För det är ju så: livet tar slut för oss alla. Förr eller senare.

Men ibland kan man få känslan av att alla tror att det är senare som gäller för just dem. Att alla räknar med att nå minst medellivslängd.

”Det är aldrig försent!” är ett jättepopulärt klämkäckt uttalande. Men det är ju inte sant. När man är död är det försent. Och ofta är det försent ett bra tag innan dess också, för när man är döende, eller allvarligt sjuk, så kan man kanske inte längre göra allting.

Och även i övrigt låter det lite för ofta som att man har oändligt med tid. Som att man kan vänta med saker till sen. Och som att det inte gör något om saker tar tid. Som att man kan vänta med att göra roliga saker man drömmer om tills barnen blivit stora och flyttat hemifrån. Eller att om ens bokmanus blir refuserat så är det bara att arbeta om allting igen, eller börja skriva något nytt, och låta saker ta den tid det tar, för det är ingen stress. Försök igen och igen och igen. En del verkar nästan tycka att det ska vara så.

Som om det alltid finns mer tid att ta av. Som att det är något man kan räkna med.

Men det är det ju faktiskt inte.

Jag är en ångestperson. Jag har väl alltid haft ett visst mått av dödsångest, och jag har aldrig varit bra på att intala mig att ”det händer inte mig”.→ Läs resten av inlägget!

Det här med ålderskategorier …

När en bok ska ges ut så behöver den katogoriseras. Bland annat ska man ange vilken ålder den riktar sig till.

Jag ska ju direkt säga att det här med kategoriseringar och klassificeringar inte är min starka sida. Att placera i fack är ju alltid frågan om att förenkla och därmed ignorera vissa aspekter. Hur vet man om det är rätt eller fel aspekter man ignorerar? Och vad säger att det inte hade varit bättre att kategorisera på en annan ledd, eller ignorera andra aspekter? De förenklingar man gör riskerar ju alltid att gynna genomsnittet och missgynna de som hamnar ytterst i alla varianter av spektra.

Nå. Böcker ska ändå ålderskategoriseras 🙂

Personligen tycker jag att en bra bok ska kunna läsas av ganska blandade åldrar, eller att ålder inte ska vara den väsentligaste kategoriseringen. Stil och smak handlar inte nödvändigtvis om ålder. Jag som vuxen kan ha oerhörd behållning av att läsa Sandvargen (som enligt info hos förlaget riktar sig till åldern 6-9 år), även om jag egentligen läste den för mina barn (som vid den tidpunkten var 3 och 7 år), och vi är väl många vuxna som uppskattar en del av Astrid Lindgrens böcker.

Men nej, mina böcker är inte skrivna för barn.

Min första bok, Lysande klot tvenne, började jag skriva när jag var 13½ år, och då med sikte på läsare i min egen ålder. Eller snarare läsare av min egen typ, om jag ska vara ärlig. Ålder funderade jag nog inte över. Hade någon föreslagit att jag skulle låta klasskamrater på högstadiet läsa det jag skrivit så hade jag nog skrikit högt.→ Läs resten av inlägget!