Etikett: utmattning

Okategoriserade

Utmattning, småbarn och kattungar

För tillfället handlar i princip allt om vår lilla kattfröken. Callisto.

I tisdags kastrerades/steriliserades hon. Sedan dess levs livet med tratt. Sedan i torsdags växlar vi stundtals med en body, som jag behövt sy in för att den är för stor men som ändå inte sitter riktigt bra.

Har hon tratt på sig når hon knappt ner till maten i matskålen. Hon kan inte krafsa över när hon gått på lådan, för hon når inte, men hon försöker, och det fastnar kattsand och ibland annat på tratten. Hon får inte busa med brorsan, för att han inte ska råka sprätta upp operationssåret. Hon kan inte tvätta sig, för hon når inte. Och hon får inte gå ut, vilket gör att hon stundtals ylar och klättrar på dörrkarmarna.

Med bodyn är det svårare att gå, eftersom den inte sitter så bra. Gå på låda har jag inte sett henne göra. Och eftersom den sitter som den gör vågar jag inte låta henne ha den på natten. Men man kan få busa mer med brorsan. Vilket hon inte gör, för det är svårt att springa i den.

Ibland tar vi av både tratt och body en stund för att hon ska kunna tvätta sig. Det hon allra helst vill tvätta är såret. Antar att det kliar. Och hon har ju inte tvättat sig där sedan i tisdags morse. Men hon får inte tvätta där. Det innebär ännu mer panikartad övervakning. Men det är i någon mån konstant övervakning hela tiden ändå. Var hon är.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Läbgtan. Saknad. Tillsammans.

Det finns många saker som kan stressa en och som man kan bli utmattad av.

Som när den man älskar, men som bor långt långt bort, äntligen är på samma plats som en själv. Då blir allting så intensivt! Nästan som att man blir berusad på den andras närhet. Det finns inte tid att sova, man lever livet i högsta hastighet och med högsta volym på allt man gör. Enormt energikrävande.

Eller när ens älskade återigen befinner sig långt bort. När längtan och saknad driver en till vansinne, gör att man knappt orkar ta sig något för, och hela tiden räknar dagar och timmar till nästa gång man ses.

Och mitt i alltsammans förväntas man ändå ta ansvar för vardagsliv och åtaganden.

Vad händer när det blir övermäktigt? När orken att hantera alltsammans tar slut?

Läs mer i Viddernas väv!→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

När man oväntat måste hantera en bokhylla eller två

För några veckor sedan bytte vi soffa (tack mamma och pappa!), för den gamla var slut. (Lagad i omgångar, hade fått nytt överdrag, men ja, man kände hur fjädrarna började komma upp i baken när man satt i den.) För att få plats med den nya soffan behövde ett par bokhyllesektioner flyttas några centimeter. När man ska göra sånt så plockar man ur böckerna. Böcker som plockas ur en bokhylla behöver sedan flyttas tillbaka.

[Här kommer en lång rad mycket fula ord och uttryck, sagda med emfas och många utropstecken.]

Alltså, det är jobbigt att ställa tillbaka böcker!

Inte så att det var väldigt bra ordning innan – den ordning som en gång varit hade sedan länge luckrats upp – men det är knappast lockande att ställa tillbaka dem i ännu sämre ordning. Jag längtar sedan lång tid tillbaka efter ordning i bokhyllorna, men det är ett mycket större projekt än jag har tid och ork för (rätt många bokhyllor, spridda i ett antal rum på två olika våningar). Och samtidigt … när de ändå skulle ställas tillbaka ville jag att det skulle bli bättre, inte sämre.

Så jag har försökt. Försökt prioritera utifrån vilka böcker och genrer som känns viktiga. Gett plats åt böcker som legat i högar bredvid bokhyllan och prioriterat bort böcker om exempelvis små barn (de är inte superrelevanta här i nuläget). Försökt samla ihop liknande saker. Och sedan, ju längre jag kommit, nedprioriterat sådana aspekter och i allt större utsträckning sorterat utifrån böckernas storlek, för att kunna ha hyllplanen så tätt som möjligt och få plats med så mycket som möjligt.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Därför lyfter jag psykisk (o)hälsa

World Mental Health Day. Världsdagen för psykisk hälsa. Det är det tydligen idag.

Jag tänker att jag kan bidra genom att vara öppen med de problem jag har till den psykiska hälsan. Jag brukar tänka att om jag är öppen med de problem jag har, och de mediciner jag tar, så hjälper det åtminstone någon som känner sig mindre ensam.

Jag lever med ångest. Diagnosen GAD – på svenska uttytt som Generaliserat ångestsyndrom – fick jag strax före jul 2006. Men det var ju inte då ångesten uppkom. Det var däremot då jag för första gången fick vettig och relevant hjälp, både i form av samtalsstöd och medicinering. Jag har haft uppehåll i medicineringen under någon period men sedan återgått till att medicinera. Länge gick jag på sertralin, numera istället paroxetin. Jag har även atarax som behovsmedicin för vissa tillfällen. Tack vare medicinen är mitt liv mycket bättre idag. När det var som värst var ångesten däremot alldeles handlingsförlamande.

Jag har också varit utmattad. Eller utbränd. Jag tycker ordet utbränd säger mer om känslan och hur funktionaliteten påverkas. Senaste utmattningsomgången var den absolut värsta och den som gett mest konkreta men i form av långvarig påverkan. Men ja, jag har varit inne i den där väggen flera gånger innan, även om det haft andra namn vid andra tillfällen och omständigheter.

På senare år har jag också insett att en hel del av de egenskaper och drag jag har tycks höra hemma inom autismspektrat. Jag anses dock fungera alltför väl i vardagen för att få bli utredd för autism, så ”svaret” jag fått från vårde är ”bara” att jag har autistiska drag.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Midsommar är komplicerat

Jag drömmer om en perfekt midsommar. För min del involverar det (utöver sill, potatis och jordgubbar) bland annat blomsterkransar, folkmusik, möjlighet att dansa folkdans (alltså både musik, yta, och människor att dansa med, inklusive någon som faktiskt vill dansa mig, så att jag inte bara blir sittande och tittar på, för evigt påmind om nån som brukade dansa med mig men inte längre finns).

Jag vill gärna ha mycket folk omkring mig på festen, men inte folk som super sig drängfulla, och inte heller människor som kräver ett intensivt umgänge – jag vill liksom ändå kunna försvinna i mängden.

Midsommar är komplicerat.

Det är ju inte så att de människor som bor omkring mig magiskt har samma önskemål som jag. Folkmusik och dans på kvällen ingår inte i gemene mans midsommarstandard; snarast är fokus på små grodorna runt midsommarstången för ointresserade barns skull och sen en spellista från spotify med aktuella hits eller hits från den egna ungdomen. Tror jag i alla fall; jag minns inte ens när jag firade midsommar med ”gemene man” 😉

Jag har dessutom den dåliga vanan att ta semester precis till midsommar. Det innebär att jag liksom haft fullt upp in i det sista, och när semestern väl börjar, på midsommar, så har jag inte haft tid att planera nåt. I år har det verkligen varit full rulle ändå till mållinjen, både på jobbet och privat, och idag har jag egentligen inte ork eller lust för något firande – kan vi inte skjuta på midsommar en vecka, så jag orkar bry mig, liksom?→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Om NPF-dagen – en dag försent

Igår var det NPF-dagen. Jag hade tänkt skriva något, men när jag väl hade tid var jag för trött.

Jag är förälder till ett barn (en ungdom) med NPF. Jag skriver dock sällan om det i sociala medier. Framför allt för att det inte är min sak att skriva om. Han skulle inte uppskatta att jag berättade på sociala medier. Så i den mån jag tar upp det här så är det utifrån min roll som förälder. (Och ibland utifrån det faktum att jag själv också har dragen, om än ingen diagnos.)

Att vara förälder till ett barn med NPF har dock påverkat mitt liv och min tillvaro väldigt mycket. Redan under det år min man var sjuk i cancer började skolan svaja för mitt NPF-barn, men då var vi i alla fall två föräldrar. Omkring ett halvår efter att jag blev änka kraschade skoltillvaron totalt för mitt barn. Skolans oförståelse och ointresse för att barn funkar olika, att alla inte kan tryckas in i mallen och att det faktiskt är skadligt för ett barn att tvingas iväg till något det mår så fruktansvärt dåligt av, ledde till djupgående effekter hos både mig och mitt barn. Att som ensam förälder sitta på möten med mängder av representanter från skolan, som alla hävdar att de vill barnets bästa och samtidigt hävdar att man inte ”samarbetar” när man vägrar svika sitt barn, det bryter ner en bit för bit. Eller för den delen när skolan skickar orosanmälan till socialen, riktad mot mig som förälder, för att barnet mår dåligt i skolan, på grund av skolan.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

What doesn’t kill you

Har du gått igenom något riktigt jobbigt i livet? Något som varat under lång tid, där du hela tiden varit under stor press. Där livet varit en konstant ångest, ett mentalt kaos, och du aldrig riktigt kunnat vila och slappna av, för även de stunnder du inte behövt hantera de praktiska konsekvenserna [av vad det nu var] så har oron hela tiden funnits där, i precis allt.

Och sen tar den där perioden slut, i alla fall mer eller mindre. Man ror iland kaoset. Överlever i alla fall. ”Lyckligt slut”, kallas det väl ibland. ”Det ordnade ju sig”, säger folk omkring en. Och sen förväntas man liksom återvända till den tidigare verkligheten, som om nästan inget hade hänt. Lite äldre, lite visare, men i grunden ändå samma person som innan.

Röd vallmor på grå bakgrund, och texten What doesn't kill you

Har du varit igenom något riktigt jobbigt så vet du att det inte funkar så. Visst, till vissa delar är man samma person som innan. Och på andra sätt har förutsättningarna ändrats helt.

Ofta ändras ens syn på livet, på vad som är viktigt. Och det kan vara ganska enkelt att förstå för omgivningen.

Det som kan vara svårare att förstå är det som är mindre synligt. Nya skörheter och ömtåligheter. Att man reagerar på saker som ingen förstår varför – för de var inte där, och de förstår inte vad som triggar. Att man plötsligt inte tycker att något är meningsfullt längre, fastän man ”borde” tycka tvärtom. Att man liksom tappat tråden i livet, eller är rädd för allt. Att man behöver hjälp att hitta en ny väg framåt för att inte fastna på den punkten man landade när kaoset omkring en bedarrade.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Om sömn och att släppa taget

Det sägs att man inte kan ta igen förlorad sömn.
Det är förstås möjligt att det stämmer, ur någon vetenskaplig definition. När man sover ikapp så kanske det inte reparerar det man missat ullständigt, på alla nivåer.

Men sömn är ändå första steget när jag behöver timeout, när jag tagit ut mig för mycket och inte tagit hänsyn till mina behov som en gång utbränd. Det finns ett plötsligt uppdämt behov av att sova oändligt mycket. Kanske är det också den tröttheten i sig som gjort att jag inte själv sett att jag behöver backa undan. För är jag riktigt trött så biter jag ihop för att inte somna – och då ignorerar jag per automatik andra behov. Ser dem inte.

Att sova är den lätta biten i timeouten. När det inte längre går att sova nästan alla dygnets timmar så blir jag tvungen att aktivt vila. Alltså, vara vaken men ändå göra mitt bästa för att avstå från all aktivitetet som involverar tankeverksamhet. Och det går ju egentligen inte. Att backa undan från allt som kräver tankeverksamhet, allt som väcker intresse, är bland det svåraste som finns. Och det är inte något man gör en gång, utan upprepat, igen och igen och igen, många gånger varje dag.

Samtidigt är det också frågan om att släppa taget om allt det där man bitit tag i, för att inte känna hur jobbigt allting är. Och med det kommer en stor obehagskänsla i kropp och själ.

Men allt eftersom tiden går kommer också korta stunder med något som känns mer avslappnat.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Den jävla utbrändheten

Fallfärdig lada och texten Den jävla utbrändheten.

Jag hatar utbrändheten.

Den här veckan är det tre år sedan min första bok släpptes. Releasen skedde i all stillsamhet, viilket alla som vet något om försäljning och att nå ut är en ganska kass sak. Den pågående pandemin var en anledning – det gick ju inte att ordna releasefest med en massa folk och så där. Men den huvudsakliga anledningen var att spåren efter utbrändhet gjorde att jag fortfarande behövde prioritera ned på allt som kräver extra energi. Synlighet, evenemang, sociala kontakter, och så vidare.

Nu har det gått tre år sedan första boksläppet. Och sviterna av utbrändheten är fortfarande ett hinder i min tillvaro. Jag behöver fortfarande balansera allt på silvervåg. Begränsa mig. Komma ihåg att inte gå all-in med saker som är kul eller intressanta, och absolut inte med saker som kräver lite extra av min hjärna.

Jag använder ordet utbränd, för det är så det känns. Som att isoleringen kring hjärnans nervtrådar blivit för tunn, bränts bort, och att det alldeles för lätt blir kortslutning och överhettning.

Jag behöver fortfarande ta pauser – ganska ofta – när jag gör något som involverar tankeverksamhet. Även när det är saker jag tycker är roliga. Eller kanske speciellt när det är saker jag tycker är roliga. Roliga arbetsuppgifter. Eller när jag syr, eller försöker få ihop en komplex berättelse. (Det sista klarar jag egentligen knappt, för pauserna behövs lite för ofta för att det ska bli konstruktivt.) Jag vet att jag behöver pauserna. Men ibland slarvar jag. För ja, jag är också människa.→ Läs resten av inlägget!