Recension: Eldbarnet av Elisabeth Berglund

Jag har läst Eldbarnet av Elisabeth Berglund / @possibilia.se

Eldbarnet är spännande, intensiv och aldrig tråkig. Det händer mycket, och det är många olika karaktärer och platser, men trots det är det bara vid något enstaka tillfälle jag upplever att det blir svårt att hålla rätt på och hålla isär.

Världsbygget är väl genomarbetat och väcker i förbigående spännande tankar. Berglund är samtidigt suverän på att inte presentera mer information än man behöver i stunden – man får inte alla pusselbitar för världarna på en gång men saker sägs i rätt ordning så man behöver inte heller missförstå för att man visste för lite.

Språket är lätt att ta till sig och karaktärerna mångdimensionella. Jag tror författaren haft roligt under skrivandet, och glädjen smittar av sig på mig som läsare.

Boken har varit mitt sällskap på en tjänsteresa: på nattåget, på hotellrummet, och på tid jag slog ihjäl mellan tåg. När jag åkte hemifrån hade jag inte börjat läsa; boken tog slut innan jag var tillbaka hemma, och jag grämde mig över att inte ha tagit med nästa bok i serien och tackade nej till kollegans erbjudande om en annan bok, för nu vill jag ju veta hur det går sen!

Jag rekommenderar boken till alla som gillar fantasy och alla som kan eller vill föreställa sig världar som fungerar mycket eller lite annorlunda mot vår.

Mer info på possibilia.se

Mer svensk fantasyLäs resten av inlägget!

Skymning i februari och världsbygge

Det är något magiskt med februariskymning.

Inte nog med att det är ljust längre på dagarna. Men efter att skymning under lång tid inneburit bara inneburit att dagsljuset försvunnit, via olika nivåer av grått som slutligen (väldigt snabbt) blivit svart nattmörker, så finns det plötsligt färg i skymningen. Det är som att hela himlen skiftar i någon sorts guldorange. Även de dagar som himlen är grå så är den liksom inte bara grå, utan det gråa har en färgton. Och allt som träffas av skymningsljuset blir svagt rosaguldigt.

Mina böcker utspelar sig till stora delar på en annan planet. Portalfantasy kan man väl kalla det om man vill. Men jag har gjort det enkelt för mig och låtit den andra planeten vara tvillingplanet till Jorden. Jag minns inte längre varför jag valde att göra så. Men jag är överlag nöjd med det. För det innebär att jag inte behöver fundera över andra förutsättningar när det gäller hur stor gravitationen är eller hur mycket syre det finns i luften. Alla grundläggande parametrar är desamma. Visst, tråkigt på ett sätt. Men samtidigt skönt. För när jag exempelvis gläds åt en februariskymning här, så vet jag att om jag vill så kan jag beskriva samma typ av februariskymning där.

Att skriva fantasy innebär att man kan välja att skruva på parametrarna. Men man väljer själv vilka parametrar man vill skruva på.

En gulglänsande skymningshimmel vid havet. Text på bilden: ”Någonstans i universum, skapad någon gång i tidernas begynnelse, finns Vintergatan, ett stort moln av oändligt många stjärnor. Runt stjärnorna kretsar planeter. På en av dem bor människor. De kallar sin planet Jorden och sin stjärna Solen, och de flesta av dem tror att de är de enda varelserna i universum och att deras planet är den enda beboeliga platsen. Där lever de ovetande om de miljontals andra världar som finns runt ljusen på deras natthimmel. Långt, långt bort i andra ändan av Vintergatan, runt en av dessa stjärnor, kretsar en annan planet, Seiscro. Så ofattbart långt ifrån varandra, och kontakter mellan de båda världarna borde vara omöjliga med tanke på avståndet, men ändå lever likadana människor på Seiscro som på Jorden.”
Textutdrag ur ”Lysande klot tvenne”, den första boken om Elsinorien.
Läs resten av inlägget!