Jag har nyss skickat iväg min äldste son på det första riktiga vuxenäventyret. (Skickat iväg = skjutsat till avreseplatsen.) Och jag funderar på det här med att bli vuxen och vår syn på det.

På ”vuxenpoäng” som något negativt och tråkigt. På människor som varit vuxna i decennier men som ändå vill fortsätta hävda att de inte är det, för att man ser någon sorts likhetstecken mellan att bli vuxen och bli tråkig.

Man måste inte bli tråkig för att man blir vuxen. Man kan fortsätta göra kul, inspirerande och häftiga saker fastän man är vuxen. Ibland tack vare att man är vuxen.

Att vara vuxen handlar om att vara tvungen att ta ansvar för konsekvenser, att inte kunna förlita sig på att någon annan löser allt. Att ibland också frivilligt ta ansvar åt andra, för att dela bördan eller för att hjälpa den som inte själv kan. Men att bli vuxen innebär också en massa möjligheter att själv bestämma över sin tillvaro. Att ta avgörande beslut, både kring sommaräventyr och mer långsiktiga saker.

När min man dog, och jag vid 40 års ålder blev änka, kallade jag det för det ultimata vuxenblivandet. Det satte saker på sin yttersta spets, både i praktiska saker som behövde hanteras och i att vara tvungen att klara mig själv. Men vuxen, på vanligt sätt, hade jag ju varit långt innan jag träffade min man.

I mina böcker om Elsinorien följer vi huvudpersonens vuxenblivande.

När blev du vuxen? Kan du peka på någon särskild tidpunkt när insikten föll på plats i dig att du verkligen var vuxen, eller var det mer en gradvis grej?→ Läs resten av inlägget!